Fru talman! Det är ingen tvekan om att det finns grupper i samhället som har låg tillit till public service, andra medier, myndigheter och politik. Så är det ju. Men man kan inte grunda mediepolitik och public service-politik på vad någon ringer och berättar om hur de känner just nu.
Om tio personer skulle ringa till Angelika Bengtsson och säga att de vill ha fyra public service-bolag, skulle Angelika Bengtsson och Sverigedemokraterna då tycka att det skulle vara så? Eller har ni redan i förväg bestämt vad ni tycker för att sedan föra fram det och använda anekdotisk bevisföring som argument i talarstolen utifrån vilka som ringer till er och säger saker? Jag tycker inte riktigt att det duger.
Vill ni ha färre bolag så lägg fram bevis på att det blir effektivare! Man skulle kunna tänka tvärtom, att om man tycker att public service i dag är för enformigt skulle man ha fler bolag och då få fler perspektiv. Det är också ett rimligt argument.
Om ni menar att ett smalare uppdrag skulle innebära att fler får förtroende för public service så lägg fram bevis för det! Det handlar inte bara om att folk har ringt och sagt någonting, utan ni måste också kunna leda i bevis att om public service inte sände På spåret och Melodifestivalen skulle fler strömma till public service och tilliten öka till deras sändningar av Rapport. Vad ligger till grund för ett sådant beslut?
(Applåder)