Herr ålderspresident! Lotta Olsson påpekar att vi har olika synsätt i denna fråga. Det stämmer naturligtvis. Jag vill till skillnad från Lotta Olsson använda skattepengarna till åtgärder som faktiskt har effekt på, i det här fallet, tillgängligheten.
Lotta Olsson vill i stället vidhålla en modell som uppenbarligen inte har haft effekt på att öka tillgängligheten. Den varit hårt kritiserad av bland annat SKL men också Läkarförbundet. Inte minst Riksrevisionen har påpekat att den här formen av prestationsbaserade ersättningar riskerar att tränga undan annan viktig verksamhet och flytta fokus i stället för att lösa det som är grundproblemet.
Jag vill, precis som jag har sagt i mitt interpellationssvar, lösa det som faktiskt är grundproblemet i den svenska hälso- och sjukvården. Det går inte att komma runt att kompetensförsörjningen är helt central. Ibland handlar det, som Lotta Olsson påpekar, om en ren och skär brist på olika personalkategorier.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vi vet bland annat att det finns en brist på specialistsjuksköterskor. Vi vet att det finns brist på vissa läkarkategorier, och det finns en brist på en del andra yrkesgrupper. Men många gånger handlar det om hur vi använder våra gemensamma resurser på bästa sätt.
Vi har aldrig haft så många sjuksköterskor som vi har i Sverige i dag. Vi har fyra gånger så många läkare som vi hade på 70-talet. Ändå kan vi se att när vi jämför oss med andra jämförbara länder är tiden som de ägnar åt patientkontakt betydligt lägre i Sverige än i just de andra länderna. Vad beror detta på? Jag tror att det är en lång rad omständigheter.
En av de viktigaste är att vi har en eftersatt digital utveckling inom hälso- och sjukvården. Vi har trots att kanske de mest fantastiska tekniska landvinningarna finns just inom hälso- och sjukvården i form av operationsrobotar, visualiseringbord och gammaknivar samtidigt en situation där de grundläggande it-systemen inte kan tala med varandra.
Om man som patient ska byta vårdgivare, vilket blir allt vanligare, ska journalen skrivas ut och faxas för att sedan skannas in och på det sättet digitaliseras. Alla inser att det tar enormt mycket tid och kraft. Det tar dessutom enormt mycket tid och kraft från läkare och sjuksköterskor, för samtidigt har utvecklingen gått mot att det finns allt färre läkarsekreterare och annan administrativ personal. Det är detta som är grundproblemet bakom den minskade tillgängligheten, och det är detta som vi försöker angripa med professionsmiljarden.
Men vi ser också att under de borgerliga åren har statens generella medel till kommuner och landsting minskat i jämförelse med hur behoven har ökat och hur befolkningsutvecklingen har sett ut. Detta måste rättas till, för staten har som ingen annan aktör i det svenska samhället både ansvaret och möjligheten att se till att vi har rättvisa över hela landet, att det finns förutsättningar för en god hälso- och sjukvård också i län och regioner som kanske har drabbats av befolkningsflytt och befolkningsminskning samt att det finns möjlighet att göra investeringar också i de delar av landet som inte ligger nära en stor tillväxtregion. Den rollen har vi i den här regeringen försökt att ta på allvar genom de ökade generella insatserna.
Min fråga tillbaka till Lotta Olsson är: Varför säger Moderaterna nej till de generella ökade skatteintäkterna för landstingen? Varför håller man fast vid en modell som uppenbarligen inte fungerar?