Herr talman! Det är just därför jag förespråkar min politik. Den går ut på att se till att personer kan komma i skydd så tidigt som möjligt. Vidare migration till ett samhälle där de eventuellt ska bosätta sig permanent sker under reglerade former via utbyggda vidarebosättningssystem och så vidare. De vet på förhand och har möjlighet att välja vilket land de tror sig kunna höra hemma hos. Det landet har också möjlighet att sätta upp de villkor som gäller för ett liv i det landet.
Problemet här är utgångspunkten att vi, precis som sas i anförandet, hjälper människor i nöd som kommer från utsatta situationer genom att de ska ta sig över halva jorden och bosätta sig permanent här från början.
De människor som vi pratar om när det gäller denna utmaning, detta problem eller vad man nu vill kalla det kommer inte hit med utgångspunkten att de vill bo i just Sverige och att det ska vara hemlandet. Det är andra faktorer som har drivit dessa personer att lämna sitt hemland, där de kanske helst vill vara. De har inte riktigt haft möjlighet att välja var de ska bygga sitt liv på bästa sätt, om de inte kan bo där.
Om man inte ser problematiken i att personer kommer till ett samhälle utan en egentlig önskan att leva där blir det oerhört svårt att skapa ett gemensamt samhälle. Då lyfter man bort hela hemkänslan från människors liv.
För mig är det oerhört viktigt att jag känner mig hemma här, att jag har det liv jag vill leva och att jag inte bara är någon som man bollar runt mellan olika arbetsinsatser eller ser som en faktor i ett själlöst samhälle där vi bara producerar och förhoppningsvis kanske kan försörja oss själva men faktiskt inte hör hemma i samhället.
Vad vill man göra för att människor ska ha en hemkänsla?