Herr talman! Jag tackar Annelie Karlsson för svaret. Det är väldigt bra att man är medveten om att problemen finns på många olika håll. Det är jag också alldeles övertygad om att man vet sedan tidigare. Det jag lyfter fram är att den bild jag och många med mig har fått är att man inte har haft något som helst problem med att ta resurser från område efter område i vår budget och satsa på ett enskilt område, nämligen integration och mottagande. Så har det varit alldeles oavsett vilken regering - röd eller blå - som suttit vid makten, dessutom i eskalerande grad.
Även Annelie Karlsson talar här om att man skjuter till mer resurser. I skrivelsen står det att man skjuter till mer resurser. Pratas det om kommunernas mottagande säger man att staten skjuter till mer resurser. Men man ignorerar problemen med att det inte finns bostäder, att människor klumpas ihop och att vi har oerhört stora och ständigt växande klyftor i vårt land. Bara mer resurser satsas på det här området kommer allting på något sätt att lösa sig, tror man.
Det jag efterfrågar och saknar i politiken är vad man vill göra för att faktiska möten ska ske mellan dem som kommer till vårt land för att bli en del av vårt land och vårt samhälle och dem som redan är en del av vårt samhälle. Jag pratar inte om arbetsmarknaden, utan om samhället i stort. Jag pratar om hur alla som bor permanent i Sverige och vill vara eller förhoppningsvis redan är svenska medborgare också ska kunna känna och säga att de självklart är en del av Sverige, att Sverige är deras hemland, att Sverige finns i deras hjärta och att de är en del av samhället - känna det tillsammans med alla övriga i samma kategori. Vad vill man göra för de riktiga mänskliga mötena och mänskliga relationerna?