Herr talman! Annelie Karlssons berättelse om en invandrarfamilj som vill ha en lön att leva på, ha råd att äta på Subway ibland och gå till badhuset var gripande. Den påminner mycket om min egen barndom. Jag växte upp i det socialdemokratiskt styrda Stockholm och med en socialdemokratiskt styrd regering. Jag hade aldrig råd att äta på Subway, och vi hade inte råd att gå till badhuset. Varför? Jo, därför att vi levde på socialbidrag. Det är så verkligheten ser ut. Alternativet för dessa människor är oftast inte om de ska in på den fina höglönemarknaden eller inte. Alternativet är bidrag.
Det finns ingen i den här kammaren som har sagt att bidragsnivåerna ska ned. Det är inga som har sagt att de vill skära ned på socialbidragen. Med andra ord riskerar inga att få det sämre ställt än de har det i dag. Det enda de riskerar är att få det lite bättre ställt än de har det i dag - jämfört med att leva på socialbidrag, jämfört med att så att säga leva på statliga matkuponger. Det är alternativet.
Vi kan titta på det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö - där har vi det hemska exemplet. Vanligtvis brukar Vänstern stå här och säga att de inte vill ha det som i USA. I Malmö har man en större andel människor som lever på vår motsvarighet till matkuponger, nämligen socialbidrag. De klarar inte av att ha en inkomst för att betala de grundläggande behoven och för att kunna mätta sig själva och ha kläder på sig. Det är en större andel som lever på socialbidrag i Malmö än i USA. Det är fruktansvärt. Annelie Karlsson! Du vill förvägra dem ett värdigt arbete.