Herr talman! Jag kan inte låta bli att ge mig in i
debatten, eftersom jag hör så märkliga saker i den.
Lars Bäckström har ju under ett par års tid tenderat
att bli mer och mer kunnig när det gäller
skattepolitik, och han har också börjat inse att det
som jag under många år har föreslagit är ganska
riktigt. Men han har väl fått bannor av sina
partikamrater. Nu berättar han sagor som saknar
all relevans i verkligheten.
Vi har inte i Sverige ett system som innebär att
skatten sjunker med stigande inkomst, dvs. en
negativ marginalskatt. Det skulle vara intressant att
se hur Lars Bäckström skulle konstruera ett sådant
skattesystem. Jag tror inte att det går. I stället är det
så att skatten stiger med ökande inkomst, om också
inte så progressivt som tidigare, med de
skadeverkningar som det hade.
Jag vill till Lars Bäckström också säga att
egenavgifter är förmånsanknutna avgifter. Så är
vad gäller a-kasseavgiften fallet upp till 5 1/2
basbelopp. Men mellan 5 1/2 och 7 1/2 basbelopp
har avgiften ren skattekaraktär. Så till vida är vi helt
överens, och det är också öppet redovisat.
Men det var egentligen inte med Lars Bäckström
som jag skulle diskutera. Jag blev så förvånad när
jag hörde Anita Johansson. I det gamla
Sovjetunionen skrev man om historien efter hand
som det passade makthavarna. Nu är Anita
Johansson inte makthavare i dagsläget, men hon
och hennes parti har ju varit det tidigare, och det är
alldeles uppenbart att man vill fjärma sig från vad
man själv har beslutat.
Låt mig ta upp beskattningen av reseförmåner. Vad
är det egentligen som har hänt på det området? I
den skattereform som ni föreslog Sveriges riksdag
att anta, vilket riksdagen också gjorde, hade ni
bestämt er för att sänkta marginalskatter bl.a.
skulle finansieras genom beskattning av en bredare
bas inom inkomstbeskattningen. Man skulle
beskatta naturaförmåner precis på samma sätt som
kontantlön. Ni tyckte i varje fall då att det var
rimligt.
Denna ordning innebär att, i enlighet med gällande
lagstiftning, reseförmåner skall beskattas efter
marknadsvärdet. Riksskatteverket accepterade att
man tillfälligt, under tre år men inte längre skulle
tillämpa en schablonmetod för redovisningen av
förmånerna. Grunden för detta är fortfarande, i
enlighet med gällande lagstiftning, fulla
marknadsvärdet av de resor som företas, fr.o.m.
den första resan.
Jag tyckte redan i oppositionsställning att detta var
orimligt, och även den nuvarande regeringen har
tyckt att det var orimligt. Vi måste lindra de regler
som Anita Johansson har ställt till med. Vi måste se
till att det blir någon likhet med förmåner i andra
yrkeskategorier.
Mot denna bakgrund menade vi att en resa om året
skulle vara fri och att man skall tillämpa en rimligt
låg värdering med tanke på att det är resor som får
företas på standby-basis, som man säger inom
flygområdet. Jag kan hålla med om att det är
mycket enklare att schablonisera det på annat sätt
än vad vi har föreslagit beträffande SJ-resor och
andra typer av inrikes resor. Vi har dessutom alla
skäl att fundera över vad skatteutskottet har sagt i
detta avseende.
Men den lindring som vi föreslår räcker tydligen
inte för socialdemokraterna, som vill skärpa
uttaget, även om de också i viss mån vill lindra det.
Anita Johanssons politik går ut på att man i
förhållande till regeringens förslag skall lindra
skatten för dem som åker fem gånger till Hawaii
och höja den för dem som åker två gånger till
Ronneby.
Ni säger att man skall behålla den schablonregel
som Riksskatteverket i dag tillämpar övergångsvis,
men skärpa den. Det framgår av ert särskilda
yrkande att ni vill höja uttaget. Jag tycker att det är
helt orimligt. Jag menar att man skall ha en rimlig
princip. Det finns all anledning att fundera över en
ännu större schablonisering, men det måste finnas
någon rimlighet i det hela.
Framför allt, Anita Johansson: Skall ni inte försöka
ta litet ansvar för det som ni själva har beslutat? Om
vi inte hade gripit in, hade era regler gällt och varje
resa, fr.o.m. den första, hade beskattats, i princip
efter gällande marknadsvärde. Inget annat hade
varit aktuellt.
När det sedan gäller resonemanget kring
grundavdraget är det närmast ynkligt att man inte
vågar stå för det som man själv har krävt. Under de
två uppgörelser som vi hade i fjol höstas innebar
den andra uppgörelsen en sänkning av
arbetsgivaravgiften med 4,3 % det senaste
årsskiftet, den 1 januari 1993. Ni krävde då att det
skulle vara en ren skatteväxling, ingenting annat.
Vartenda öre i skattebortfall till följd av den
konkurrenskraftsförbättring och den möjlighet att
hålla tillbaka priserna som
arbetsgivaravgiftssänkningen innebar skulle
finansieras med andra skatter.
I realiteten blev det en finansiering genom en i viss
mån höjd mervärdesskatt, genom att
schablonavdraget förändrades och vändes om till
ett icke avdragsgillt belopp och genom att
grundavdraget sänktes. Ni krävde det för att
finansiera en annan angelägen skattesänkning. Nu
fjärmar ni er från det förslaget.
Jag vill fråga Anita Johansson: Vill ni fortfarande
att arbetsgivaravgiftssänkningen skall vara så stor
som vad riksdagen redan har beslutat, 4,3 %? Eller
tänker ni -- med tanke på att ni i andra betänkanden
som vi skall diskutera i dag talar om vikten av att
finansiera varje förslag -- om ni skulle få gehör för
er linje, som kompensation föreslå en höjning av
arbetsgivaravgifterna med 1 procentenhet?
Inte ens Anita Johansson kan förneka att de här
sakerna hänger ihop. Jag tycker att ni borde stå för
era egna krav och våga föra fram dem. Om ni
ändrar er, får ni tala om hur ni skall finansiera det
som ni nu har gått ifrån.