Fru talman! Denna debatt handlar om järnvägs- och kollektivtrafik. Alltför ofta tenderar vi när vi talar om kollektivtrafik att tala om infrastruktur. Infrastruktur är bra, men den är bara en förutsättning för att bedriva tågtrafik. Vi borde kanske i större utsträckning utgå från den tågtrafik vi vill ha och dimensionera infrastrukturen utifrån det.
Jag brukar lyssna mycket på Resenärsforum. Vi i utskottet hade dessutom en halvdag på Kollektivtrafikens hus och tog till oss vad de olika organisationer som sysslar med framför allt regional men också nationell kollektivtrafik ville säga till oss. De hade ett väldigt tydligt budskap: Det måste bli enklare att resa kollektivt.
I dag måste man hålla reda på rätt många saker om man åker från en region till en annan och om man kombinerar regionala resor med nationella. Jag är därför ganska nöjd med de skrivningar som vi har i betänkandet om att arbete är på gång för att förenkla och ha gemensamma data och att det biljett- och betalsystem - BOB-systemet - som Samtrafiken tillsammans med andra har utvecklat förhoppningsvis inom kort kan bli ett gemensamt biljett- och betalsystem för hela Sverige. Jag ser också fram emot att Trafikverket kommer att underlätta för de regionala trafikhuvudmännen att kunna genomföra detta utan att det behöver innebära någon inskränkning på någon annan ambition som de har att genomföra.
Kollektivtrafiken måste nämligen ta resenärer från biltrafiken om vi ska klara klimatmålen, och då måste det bli enklare att åka kollektivt även om man kombinerar olika resor. På sikt och inte alls inom en avlägsen framtid måste man också tänka sig att man har mobility as a service, MAAS. Det innebär att man har kollektivtrafiken i centrum och kompletterar den med cykel, taxi eller bilpool. Man har detta som utgångspunkt för resor i stället för den egna ägda bilen. I många delar av vårt land är det självklart att ha egen bil, men i många städer skulle man faktiskt behöva ha bilen som komplement snarare än som första alternativ.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor
Det här handlar inte bara om kollektivtrafik utan också om godsresor. Om jag nyss sa att jag är stolt och nöjd över det som regeringen har på g är det här lite sorgligt. Jag måste erkänna att vi inte har lyckats särskilt bra med vår ambition att överföra långväga lastbilsresor till järnväg och sjöfart. Det står förvisso om detta i regeringsförklaringen, och egentligen är det något som många gånger har uttalats i denna talarstol. Men den krassa verkligheten är att vi inte har kommit särskilt långt med detta mål.
Egentligen är det inget att förundras över, för jämfört med andra europeiska länder har vi de kortaste tågen och de längsta lastbilarna. Vi har också misslyckats med att få ett system för miljökompensation för tågtransporter på plats, vilket är något som har efterfrågats väldigt länge. Det handlar om en kompensation för det faktum att det är väldigt mycket billigare att använda lastbil hela vägen än att kombinera med tåg. Detta behövs i väntan på att en vägslitageskatt för lastbilstransporter införs.
Vi har också fått kritik från Riksrevisionen för att vi inte lever upp till den europeiska standarden för vad som ska finnas när det gäller 100 kilometer i timmen och att man ska kunna köra med 750 meter långa tåg hela vägen. Vi konstaterar att regeringen har för avsikt att åtgärda detta i samband med att den nationella planen fastställs. Detta kan vi förhoppningsvis bocka av innan riksdagen gör uppehåll för sommaren.
Det som är mest på tapeten när det gäller järnväg och kollektivtrafik är dock höghastighetsbanor. Jag kan inte låta bli att reflektera över Jessica Rosencrantz uttalande om att man ska värna skattebetalarnas pengar. Jag tror inte att regeringen har någon som helst annan avsikt än att värna skattebetalarnas pengar.
I den rapport som Trafikverket kom med förra veckan, den 15 februari, och som heter Höghastighetsbanor - Effekter av hastighet 250 km/h jämfört med 320 km/h konstateras att det förvisso kostar kanske 25 miljarder mer att bygga för 320 men att det ger en återbäring på 60 miljarder kronor. Ingen annan investering låter man bli att göra om man får så mycket tillbaka.
Det låter lite som att det i Moderaternas värld är bäst att göra ingenting. Vi ska vara evigt tacksamma över att våra förfäder på 1800-talet inte resonerade på samma sätt och inte byggde de första stambanorna. Var hade Sverige då stått i dag? Eller om vi själva när vi diskuterade propositionen Ett informationssamhälle för alla hade sagt: Ska man verkligen investera i det här med bredband och att folk ska ha datorer hemma? Det fanns ju de som ifrågasatte detta. Men den investeringen har gett otroligt mycket tillbaka för välfärd, utveckling för företag, jobb och exportmöjligheter.
Vi står inför ett lika stort paradigmskifte nu. Förvisso kommer vi att bidra med allt vi kan för att hitta biobränsle till flyget och för att kunna satsa på bränslebytet, men den krassa sanningen är att biobränslen inte räcker till allting. Vi måste övergå till mer energieffektiva transporter. Då är järnvägen helt i särklass.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor
Om man väljer att åka tåg mellan Stockholm och Göteborg gör man av med motsvarande ett kryddmått bensin i energi. Slå det om ni kan! Det spelar ingen roll om man hänger upp kontaktledningar ovanför vägarna eller lägger elslingor i vägen; den stora effektiviteten i form av litet luftmotstånd och liten friktion mellan stålhjul och räls är vad som gör järnvägen överlägsen när det gäller att per kilowattimme transportera många människor eller mycket gods.
Om man vill värna om skattebetalarnas pengar ska man alltså satsa på höghastighetsjärnväg. Men regeringen ser inte bara behoven av höghastighetsjärnväg. De som i dag åker antingen i Västra Götaland eller på Tjust och Stångådalsbanorna eller någon annan av alla de 26 olika regionala järnvägarna ska inte se sina möjligheter beskurna. Tvärtom måste vi rusta upp dessa banor runt om i hela landet. Det här är ju ett finförgrenat system, där de små banorna hänger ihop med de stora. Det ena förutsätter det andra.
Jag tror nog också att den enklaste klimatåtgärd en människa kan vidta för att underlätta barnens och barnbarnens framtid i form av minskad klimatpåverkan är att åka tåg, även om man bara gör det en gång. Alla vi som reser i Skåne kan se skillnaden efter att Öresundstågen och pågatågen byggts ut. Man har inte precis behövt piska in folk på tågen, utan det är snarare så att det är alldeles för många resenärer för att det ska vara smidigt. När jag är hemma och åker i tågsystemet beundrar jag folk som gladeligen står mellan stationerna, trots att bekvämligheten med bil givetvis skulle vara mycket större. Detta är nog den största klimatinsats man kan göra som privatperson i Sverige: att välja tåget i stället för flyg eller bil.
Då är det vår uppgift som politiker att bygga ut det systemet, göra det pålitligare och se till att saker och ting hänger ihop, så att alla som åker, oavsett om det är lokalt, regionalt, storregionalt eller med höghastighetståg, får sina möjligheter att göra detta på ett enkelt, bekvämt och snabbt sätt så väl tillgodosedda som möjligt.
Sedan finns det också någonting mellan höghastighetståg och regional pendling. Det finns annat som behöver byggas ut. När vi åkte på vår resa till Örebro och Hallsberg tog vi med stort intresse del av planerna gällande sträckan mellan Oslo och Stockholm. Det finns många poänger med det här. Med tanke på hur många flygresor som görs mellan Oslo och Stockholm och hur restiderna ser ut i Värmland och på andra ställen finns det en oerhört stor potential till förbättring.
Botniska korridoren har en väldigt stor potential att ta emot mer människor, bygga ut företagen och knyta ihop detta. Det är rimligt att Botniabanan, som vi har lagt rätt mycket pengar på, bättre knyts ihop med den satsning som är gjord ned till Gävle och Uppsala, så att det går att åka i 250 hela vägen och så att man så småningom kan göra Botniska korridoren till en hel länk.
Allt detta tror jag är mycket värt. Men då måste man också våga göra som våra förfäder gjorde på 1800-talet. Sveriges ekonomi och Sveriges statsfinanser var inte bättre då. Men modiga beslutsfattare tog beslutet att låna för att investera i framtiden. Det handlar om att värna skattebetalarnas pengar genom att investera i det nya.
Vad har då det här med framtiden att göra? Jo, jag vill ansluta mig till dem som ser på transporterna ur ett jämställdhetsperspektiv. Om män i genomsnitt skulle förflytta sig som kvinnor skulle man halvera klimatpåverkan. Så stor är skillnaden. När man bygger infrastruktur som kanske kommer att hålla 50-100 år, till exempel en väg eller en järnväg, ska man inte planera med tanke på hur män som är 55 år förflyttar sig i dag. De kommer kanske inte att använda den här järnvägen eller vägen så väldigt länge till.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor
Man ska i stället planera för dem som är unga eller barn i dag. Hur vill de förflytta sig? Hur gör de? Vad tycker de? Vad har de för värderingar? De har några saker gemensamt. Att äga en bil är inte det som definierar ens personlighet - det är en sådan sak. Men jag kan säga att det i stor utsträckning var så framför allt bland killarna i min generation. Jag är född på 50-talet. Att inte äga bil var något ganska konstigt. Att inte ta körkort var lite udda. Så är det inte för unga människor i dag. Man ser mycket mer praktiskt på transporter. Bor man ute på landet är det klart att det är rätt så bra att ha en bil, men bor man i stan kanske man hyr bil på sommaren eller är med i en bilpool. Vi ska planera för den sortens resor. Vi ska inte planera för dåtidens resenärer utan för ungdomar och för ett jämställt transportsystem.
I Miljöpartiet tar vi fasta på det här med "vi stannar på marken", men vi vill inte göra klimatet till en privat moralfråga. Att bygga sin egen järnväg är ganska svårt. Att be människor stanna hemma är också ganska svårt. Människor måste arbeta och försörja sig och vill komma i tid till mötena. Därför måste vi se till att bygga ut järnvägen, så att det finns bra alternativ till flyget och bilen.
Jag är väldigt glad över att vi har så pass bra stämning i trafikutskottet. Trots att vi har olika åsikter kan vi diskutera med varandra på ett sakligt sätt, inhämta information tillsammans och ta ansvar för det som är vår uppgift som lagstiftare och beslutsfattare i Sveriges riksdag.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Johan Andersson, Lars Mejern Larsson, Pia Nilsson, Jasenko Omanovic och Suzanne Svensson (alla S).