Fru talman! Mitt parti har gjort upp med sin historia. Det som Jonas Millard talar om är sådant som hände för bortåt 100 år sedan, medan det som jag tar upp om Sverigedemokraterna hände under mina tonår. Det finns alltså lite perspektiv på saker och ting här. Jag talar inte om det som hände före andra världskriget, utan jag talar om det som faktiskt hände på 1990-talet. Det har Sverigedemokraterna ännu inte tagit ansvar för, och de gör det inte än i dag.
När jag lyssnar på Jonas Millard förstår jag att han inte har fattat konceptet om vad diskriminering faktiskt innebär och att det finns en över- och underordning i samhället som vi vill bryta. Det är det som detta handlar om. Det handlar inte om att någon skulle ha råkat bli illa behandlad på krogen, i bostadskön eller vad det kan vara. Det handlar om att man har blivit illa behandlad på grund av den man är. Det är då det blir diskriminering. Det vill de inte förstå. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att de faktiskt vill få en ursäkt för att kunna fortsätta diskriminera eller att de helt enkelt inte har fattat konceptet.
Jonas Millard säger att vi missar grupper. Men han har inte nämnt en enda grupp som vi har missat. Under alla år som Sverigedemokraterna har varit i riksdagen har vi inte sett någon motion om vilka grupper de menar som skulle vara missgynnade eller som saknas. Det tycker jag är väldigt konstigt. Det blir ett löjets skimmer över förslagen, och jag kan bara konstatera att Sverigedemokraterna är samma gamla sverigedemokrater som vi alltid har haft.