Herr talman! I dag på utskottssammanträdet hade vi en föredragning där det fanns en bild som visade att antalet personkilometer på järnvägar har ökat med 60 procent från 1980. Det är väldigt viktigt att komma ihåg det.
I samma expansiva utsträckning har inte underhållet på järnväg skötts. Hade man på samma sätt som antalet passagerare ökat lagt in pengar, reinvesterat och underhållit infrastrukturen med räls och så vidare hade säkert ökningen av antalet tågresenärer varit större i dag.
Det ser jag som en allvarlig orsak. Jag är väldigt glad att vår regering har hörsammat problemet och satsar enormt mycket pengar för att investera i och uppdatera den infrastruktur som avser tåg och järnvägar. Det är en sak.
Sedan är det viktigt att man tittar på en sådan mätning i en lågkonjunktur där många människor är arbetslösa. Man kan till exempel titta på 2008-2009. Vi har fortfarande inte med tanke på hur det ser ut i Europa riktigt kommit ur svackan. Det är färre som pendlar till arbete. Det kan också påverka.
Herr talman! Jag är precis som Stina Bergström tågvän. Jag vill att fler ska åka. Det finns en bild av de procent av tågen som i dag är försenade. Det är de som man alltid läser om.
Det är aldrig så att man i medierna läser om när tågen kommer i tid. Bilden bland dem som pendlar och dem som inte pendlar är att det inte går att göra det eftersom att tågen alltid är försenade.
Det är ett problem med varumärket att åka tåg. Vi måste få en renässans. Tåg är någonting som är bra, och det är i de allra flesta fall i tid.