Herr talman! I detta betänkande behandlas
regeringens förslag om anslag till rättshjäp m.m.
plus ett antal motioner som väcktes under den
allmänna motionstiden.
Rättshjälpen omfattar allmän rättshjälp, rättshjälp
åt misstänkt i brottmål, bl.a. offentlig försvarare,
rättshjälp genom offentligt biträde samt
rådgivning. Lagen om rättshjälp trädde i kraft den
1 juli 1973. Syftet med lagen var att man skulle
hjälpa den enskilde som behövde ekonomiskt
bistånd i rättsliga angelägenheter.
Många gånger under den tid som rättshjälpslagen
varit i kraft har den ändrats bl.a. i syfte att minska
statens kostnader. År 1988 genomfördes
omfattande ändringar, där bl.a. möjligheterna till
rättshjälp utvidgades genom att inkomstgränsen
höjdes. Vidare sänktes rättshjälpsavgifterna.
Samtidigt begränsades möjligheterna att få allmän
rättshjälp i vissa särskilt kostnadskrävande
ärendegrupper, bl.a. där man kunde räkna med att
behovet av juridiskt biträde kunde tillgodoses
genom den enskildes försäkringar.
Avsikten med 1988 års reform var att koncentrera
samhällets begränsade resurser som står till buds
för statligt rättsskydd till de områden där de bäst
behövdes.
Riksrevisionsverket fick av regeringen i uppdrag att
utvärdera 1988 års reform. Uppdraget redovisades
i rapporten Rättshjälpens effektivitet --
regeringsuppdrag. I denna rapport analyserades
också möjligheterna att minska statens kostnader
för rättshjälpen.
I budgetpropositionen 1992 föreslogs
besparingsåtgärder med 40 miljoner kronor på
rättshjälpsanslaget. De ändringar som beslutades
av riksdagen innebar bl.a. att de avgifter som de
rättssökande själva skall betala genomgående
höjdes och att återbetalningsskyldigheten för
tilltalade i brottmål utvidgades.
I årets budgetproposition påtalar regeringen att de
lagändringar m.m. som genomförts på senare tid
tyvärr inte kunnat bromsa kostnadsökningarna för
rättshjälpen. Därför har regeringen tillsatt en
särskild utredning för att göra en översyn av
rättshjälpslagen -- Rättshjälpsutredningen.
Översynen skall i det närmaste vara
totalomfattande och avse, förutom villkoren för
och omfattningen av rättshjälpen, regleringen av
ersättningen för biträden enligt rättshjälpslagen
och offentliga försvarare, den allmänna
rättshjälpens förhållanden till
rättsskyddsförsäkringar, frågan om regleringen av
offentliga biträden -- som skall överföras till den
materiella lagstiftningen där de materiella
ärendekategorierna regleras -- samt
organisatoriska frågor på rättshjälpsområdet.
Utredningen skall vara klar senast den 1 maj 1995.
När det gäller timkostnadsnormen säger regeringen
i budgetpropositionen att de nuvarande
beräkningsgrunderna för att fastställa
timkostnadsnormen är relativt komplicerade och
dessutom förenade med en del svagheter. Därför
gav regeringen i maj i fjol Riksrevisionsverket i
uppdrag att se över beräkningsgrunderna och
undersöka förutsättningarna för att införa
differentierade normer.
I oktober i fjol redovisade Riksrevisionsverket sitt
uppdrag i rapporten Rättshjälp -- till vilken
kostnad? I rapporten diskuterades och
analyserades bl.a. självkostnadskalkylen,
möjligheterna till kostnadskontroll och alternativa
beräkningsmodeller. Många av de förslag som i
rapporten togs upp förutsätter enligt regeringen ett
fortsatt utredningsarbete.
Med hänsyn till detta och med beaktande av att
frågorna sammanhänger med de frågor som
Rättshjälpsutredningen har att utreda beslutade
regeringen den 2 december i fjol att rapporten
skulle överlämnas till Rättshjälpsutredningen.
Frågor rörande bl.a. timkostnadsnormen är alltså
föremål för överväganden inom ramen för
Rättshjälpsutredningens arbete.
I två motioner från den allmänna motionstiden i år
yrkas på införande av generösare möjligheter till
rättshjälp i bodelningsärenden samt att frågan tas
upp i Rättshjälpsutredningen. Utskottet har i sitt
betänkande påtalat att gällande regler om
rättshjälp vid bodelning har brister, men man utgår
från att frågan blir föremål för överväganden inom
ramen för översynen.
Under våren 1992 var frågan om
nämndemannauppdragets karaktär av politiskt
uppdrag föremål för riksdagens behandling. Då
sade utskottet bl.a. att det genom lagstiftning 1975
i rättegångsbalken infördes en uttrycklig
bestämmelse enligt vilken en minoritet i
kommunfullmäktige kan påkalla proportionellt val.
Genom denna möjlighet förhindras ett
majoritetsparti att till nämnden utse endast
företrädare för det egna partiet.
Utskottet påpekar att det, genom att valet föregås
av en nominering, är möjligt att tillgodose vad
riksdagen uttalat beträffande de personer som skall
utöva uppdraget som nämndeman. Uppdraget
innebär utövande av en domarfunktion, vid vilken
största vikt måste fästas vid sådana personliga
kvalifikationer som omdömesgillhet, rättrådighet
och självständighet.
Regeringen tillsatte i april 1993 ytterligare en
utredning, Domstolarna och domarnas ställning
inför 2000-talet. Den skall kartlägga behovet av att
stärka domarnas ställning och lämna förslag till
inriktning av det fortsatta utredningsarbetet. Som
exempel på frågor som är aktuella i sammanhanget
nämns bl.a. nämndemännens ställning. Enligt
direktiven skall utredningen förutsättningslöst
granska det svenska nämndemannainstitutet.
När det gäller ersättningen till nämndmännen
uttalade justitieutskottet förra året att man för sin
del kunde instämma i de socialdemokratiska och
centerpartistiska motionärernas krav på förbättrad
ersättning till nämndemännen. Detta har utskottet
påpekat också tidigare. Men utskottet måste dela
justitieministerns uppfattning och med beklagande
konstatera att det på grund av det rådande
ekonomiska läget tyvärr saknas ekonomiskt
utrymme för ens en försiktig höjning av
nämndemännens ersättning.
De flesta av de frågor jag tagit upp är under
utredning i någon form. Därför yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets hemställan och avslag
på samtliga reservationer.