Herr talman! I justitieutskottets betänkande nr 20
har vi riktat särskild uppmärksamhet mot
rättshjälpssystemet. Riksrevisionsverket har i en
granskningsrapport över rättshjälpssystemets
effektivitet uttalat sig om orsakerna till
kostnadsutvecklingen. En viktig förklaring till
kostnadsökningarna är, menar
Riksrevisionsverket, utvecklingen av
timkostnadsnormen, dvs. den beräkningsgrund
som i allmänhet används för ersättningen till de
juridiska ombuden. Normens ökning förklarar
ungefär hälften av hela kostnadsökningen.
Riksrevisionsverket har också konstaterat att den
tid som ombuden debiterar för ett ärende har ökat.
En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna
är enligt Riksrevisionsverket att en kraftig ökning
har skett av antalet ärenden där rättshjälp genom
offentligt biträde behövs. Det beror dels på
ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ökning
av antalet asylsökande. Riksrevisionsverket
konstaterar att de som får allmän rättshjälp har en
klar låginkomstprofil.
Ersättningen till ombud är i flertalet fall 5 000 kr.
Riksrevisionsverket har också funnit att systemets
konstruktion medför bristande
kostnadsmedvetande och att billigare lösningar inte
har uppmuntrats samt att det brister i
uppföljningen av kostnadskontrollen.
Riksrevisionsverkets kritik mot rättshjälpssystemet
är allvarlig, särskilt om man ser till
kostnadsökningarna. Något radikalt måste alltså
göras för att minska statens kostnader för
rättshjälpen.
Riksrevisionsverket har för sin del beskrivit tre
möjligheter att minska kostnaderna för
rättshjälpen. De är en ytterligare avgränsning av
rättshjälpens målgrupp, en överföring av ansvaret
för den allmänna rättshjälpen till privata
försäkringsbolag och slutligen olika insatser för att
minska kostnaderna.
Ny demokrati delar i allt väsentligt den kritik som
Riksrevisionsverket fört fram. Priset för rättsligt
biträde är uppenbarligen för högt, vilket möjligen
kan förklaras av advokaternas och
Advokatsamfundets dominerande ställning. Det
förekommer inte någon konkurrens i fråga om pris
och kompetens på den rättsliga tjänstemarknaden
på det sätt som det gör i andra branscher. Att vara
advokat eller att ge allmänheten rättsligt biträde
innebär i allt väsentligt att leva i en skyddad värld,
utan insyn och kontroll av sedvanliga
marknadsmekanismer.
Det torde inte vara möjligt att snabbt genomföra ett
system med pris- och kompetenskonkurrens som
skulle kunna medföra sänkta kostnader för staten
och för den rättssökande allmänheten. I avvaktan
på en genomgripande förändring bör i vart fall
timkostnadsnormen sänkas. En sådan sänkning kan
också komma att sänka kostnaderna för
rättsskyddet hos försäkringsbolagen, som kan
anpassa kostnadsersättningen till en lägre
timkostnadsnorm. Med hänsyn till de förändringar
vi föreslår bör rättshjälpskostnaderna sänkas med
20 % eller 156 miljoner.
Herr talman! När det gäller advokatfrågor finns det
en myt som säger att advokater i allmänhet skall
kunna klara alla ärenden av rättslig natur.
Advokattiteln fungerar som ett slags
kvalifikationsnorm. Vid vissa slag av uppdrag
föredras advokater, t.ex. uppdrag som offentlig
försvarare. Advokaterna är näringsidkare i
förhållande till klienten/konsumenten.
Advokaterna får inte marknadsföra sina
specialiteter. Inom många rättsområden krävs
speciell kompetens. Om advokaterna tilläts
marknadsföra sina specialiteter skulle det
underlätta ett sakligt riktat val av rättsligt biträde
för konsumenten och leda till lägre kostnader.
Enligt ett EU-direktiv skall det i princip råda fritt
val av ombud vid domstol. Det tycks dock inte
tillämpas i praktiken i EU-staterna.
Advokater är dyra och ger inte alltid goda råd. Det
framgår av anmälningarna till Advokatsamfundet.
Advokatverksamheten måste bli föremål för insyn.
Prövning av advokatersättning och andra frågor
som rör advokater bör inte handhas av advokaterna
själva. Formerna för detta måste redas ut.
Som framgått är det inte bara den höga
prissättningen som är ett problem, utan också
kompetensen. Det finns faktiskt en hel del dåliga
advokater och jurister som tillhandahåller
allmänheten rättsligt biträde och rådgivning. Det är
inte ovanligt att ju sämre en advokat är desto mer
kan han tjäna som rättshjälpsbiträde eller som
offentlig försvarare. Arbetsprestationer är svåra att
mäta. En snabb och kompetent advokat får inte
mer betalt, snarare mindre. Det händer att
advokaterna jämför sina kostnadsräkningar hos
domstolen och kommer överens om en lämplig
nivå.
Det nuvarande rättshjälpssystemet och systemet
med offentliga försvarare premierar inte duglighet.
Timkostnadsnormen är för hög.
Advokatverksamhet och annan juridisk
verksamhet förekommer i en skyddad sektor, utan
insyn och konkurrens.
Herr talman! I betänkandet tar man upp vad som
gäller nämndemän i domstolarna. Nämndemännen
skall vara folkets representanter i domstolarna men
tillsätts märkligt nog på förslag av
kommunalfullmäktige bland politiskt utsedda
personer. Sammansättningen av
nämndemannakåren är också i högsta grad
diskutabel från sociala, åldersmässiga och
könsmässiga synpunkter. Nämndemannauppdraget
har låg status och är dåligt betalt. Det finns därför
också en påtaglig risk att utnämningsproceduren
leder till en snedvridning i fråga om folklig
förankring. Frågan är med andra ord huruvida
nämndemannainstitutet i själva verket motverkar
sitt eget syfte.
Ett sätt att komma till rätta med problemet kan
vara att nämndemännen väljs ut slumpvis bland
svenska medborgare, att mandatperioderna är
kortare, förslagvis ett år. Urvalet skulle, liksom i
andra länder kunna ske i form av ett noga
övervakat och kontrollerat lotteri från
folkbokföringen.
Ny demokrati vill vidare ha en jämnare och bättre
ålderssammansättning bland nämndemännen. En
nämndeman bör inte vara äldre än 60 år.
Nämndemännen bör indelas och utses i tre
jämstora åldersgrupper, exempelvis 18--30, 30--45
och 45--60 år. Domstolen skall sträva efter att hålla
en jämn åldersfördelning då nämndemän kallas till
tjänstgöring, dock inte i ungdomsmål då nämnden
bör bestå av ungdomar under 21 år eller ha en
majoritet av ungdomar. Domstolen skall dock alltid
vinnlägga sig om att få så många yngre nämndemän
som möjligt att tjänstgöra.
En utredning bör tillsättas med uppgift att se över
nämndemannainstitutet. Denna utredning bör
studera förhållandena i grannlandet Danmark och
rekryteringen av nämndemän där.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
2 och 6.