Herr talman! Jag är inte den som skulle vilja förbjuda någon att klättra i berg bara för att några trillar och bryter benen. Jag vill inte heller förbjuda äldre pensionärer att klättra på stegen i köket för att hämta saker högt upp därför att de trillar, bryter benen och slår sig. Det är alltså inte egenskadorna som är orsaken till att jag tycker att de pyrotekniska produkterna är farliga. Visst, det händer att människor som använder dem spränger sina egna fingrar och händer, men det som gör att jag tycker att det är ett problem är att det faktiskt är rätt många andra människor som skadas.
Det är inte den som själv har fyrat av raketen som får sitt hus nedbränt, utan det är någon annan som har fyrat av raketen på fel ställe och på fel sätt. Ofta är det faktiskt åskådare som får en smällare upp i byxbenet. Det kan vara barn som dagen efter går och hittar saker på gatan - som man tycker att kommunens renhållningstjänst kanske skulle ha hunnit plocka undan - och spränger sönder några fingrar. Liknelsen att förbjuda en massa andra saker tycker jag alltså kanske är argumentationstekniskt smart, men jag tycker inte att den är hederlig.
Därför vill jag fråga: Finns det från regeringens sida någon gräns för hur många fingrar per år som ska sprängas bort, hur många smalben som ska amputeras, hur många villor som ska brännas ned och hur många hästar som ska rymma ur sina stall och kanske skada människor utanför? Finns det några sådana gränser, där man från regeringens sida kan tänka sig att börja fundera på att ändra inställning till användandet av sådana här produkter?