Fru talman! Jag har varit kommunalpolitiker, så jag känner till de möjligheter kommunen har. Precis som på väldigt många andra områden är det ett tagande och givande i det kommunala beslutsfattandet mellan de kommersiella intressen som finns för att locka människor till kommunen och de skyddsintressen som man åtminstone utgår från att myndigheterna försöker hävda.
Om jag ska försöka tolka svaret på min fråga betyder det alltså att volymen 10-15 bortsprängda fingrar, ett par amputerade smalben, kanske 5-7 nedbrända villor per år är en acceptabel nivå för er. Så kan man tolka svaret. Om man inte tycker att det är okej men ändå säger att lagstiftningen är korrekt, hur är det då med möjligheten att följa upp detta? Jag vet att flera kommuner som jag känner ganska noga har skyddsområden. Därför frågade jag i mitt anförande: Hur många döms i domstol för att de har använt pyroteknisk utrustning i områden där den faktiskt är förbjuden? Det är det normala i dag. Det är väldigt få kommuner där människor tar med sig sina grejer utanför till områden där det är tillåtet, utan de använder dem i de centrala områden där man inte får använda dem. Det handlar om att följa upp detta i så fall. Om man tycker att lagstiftningen är tillräcklig ska man se till att den tillämpas. Det kan inte bara överlåtas på kommuner som har problematiken med dragkampen mellan olika intressen. Där borde man från centralt håll på något sätt agera. Jag tycker att regeringen borde vara tydlig och tala om att det här inte kan accepteras.