Fru talman! Först vill jag tacka flera av mina kolleger som har beskrivit det vi har ägnat oss åt när det gäller högskola och till och med forskning redan i den här debatten. Jag är siste talare från Alliansen. Olika saker har tagits upp i debatten, alltifrån den ekonomiska situationen till andra viktiga aspekter, och jag tänkte försöka mig på en liten sammanfattning. Men innan jag gör det vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
Sverige ska vara en kunskapsnation. Vi arbetar för det. Det är en målsättning som jag inte uppfattar att oppositionen har gått emot någon gång. Men vad innebär detta i praktiken? Det innebär att vi ska ha en riktigt bra utbildning och en riktigt bra forskning.
I den här debatten ska vi diskutera utbildning. Vi har två eftergymnasiala utbildningar: yrkeshögskola och universitet och högskolor. Här har vi två delar som tillhör den eftergymnasiala utbildningen och som vi har satt upp ett mål för. Man vad är det allra viktigaste för att vi ska få bra kvalitet i dessa utbildningar? Jo, det är naturligtvis grundskola och gymnasieskola. Det allra största fel vi har gjort var att ha en kravlös grundskola och att ha alltför låga krav för gymnasiet, för att knyta an till vad Louise Malmström sade om breddad rekrytering tidigare.
Det här är en jätteviktig debatt för oss. Vi har mycket haft en inriktning på att ta ett helhetsgrepp över alla de förutsättningar som behövs för att vi om 10, 20 eller 30 år verkligen ska vara en kunskapsnation med kunskapen i framkant på utvecklingen.
Vi vill ha en god internationell kvalitet. Vi har goda förutsättningar för studenter att lära, goda möjligheter till arbetslivet och en forskningsanknytning. För att nå dit har vi arbetat med några verktyg. Vi har arbetat med ett resursfördelningssystem. Vi har arbetat med en arbetslivsanknytning som är väldigt tydlig i Högskoleverkets ansvar. Vi har arbetat med bättre boende och studentbostäder, och vi har arbetat med mer medel till forskning.
I oppositionens inlägg i debatten här har det framförts en rad myter från talarstolen. Jag blev nästan lite skraj. En av de myter som en av utskottskollegerna tog fram var att vi skulle ha en orättvis fördelning av medel till mindre högskolor och till universitet.
Nej, det är samma fördelningsnyckel för alla. Och den är öppen, transparent. Det handlar om en kvalitetsgranskning. Utifrån kvalitet och vissa kriterier som är fastställda, som alla kan nå, får man tilldelning.
När jag började i den här riksdagen var inte fördelningsnyckeln över huvud taget känd. Ingen visste, inte ens universiteten själva, varför de fick vissa pengar och på vilka grunder. Det var ett antal debatter om frågan, och svaret var alltid detsamma: Vi har ingen tydlig nyckel och inga tydliga kriterier för det.
Någon hävdade att det var svårare för ungdomar på grund av att vi hade meritvärde för vissa ämnen. Då ska jag ta och läsa lite innantill, fru talman.
Andelen 19-åringar som går direkt till högskolan från gymnasiet har ökat från 11 till 16 procent de senaste tio åren. Direktövergången har därmed ökat med 45 procent.
Att antalet 19-åringar som antas blir allt fler har också sänkt medianåldern bland högskolenybörjarna. Läsåret 2010/2011 hade hälften av alla nybörjare ännu inte fyllt 21 år. Utbildningar inom naturvetenskap och teknik samt humaniora och teologi hade störst andel unga.
Har vi inte stått här gång efter annan och försökt få fler att intressera sig för naturvetenskap och teknik just därför att arbetslivet har efterfrågat ett antal sådana? Vad har hänt tidigare? Ingenting. Jag kan gå tillbaka några år till. Då hade det inte heller hänt någonting. Jag kan gå tillbaka ytterligare några år. Ingenting hände då heller.
Det har varit ett stort glapp under en längre tid. Vi har fått importera folk som har lust att syssla med naturvetenskap och teknik. Vissa företag har flyttat till andra länder.
Här gör vi satsningar. Varför kan vi inte se det som ändå går framåt? Det finns mer att göra, men här har vi gjort satsningar som är framgångsrika.
Ja, det var en del andra myter som också presenterades här från talarstolen. Var och en som läser snabbprotokollen kan se det. Men en av de delar som jag ändå vill ta upp är att det inte är överallt som det är svårt att få internationella studenter. Det är inte det för varje högskola.
Lunds universitet, till exempel, vågar i dag inte marknadsföra sig ytterligare, för de har en så hög andel studenter som kommer från andra länder till Sverige. Vi har jättelyckade satsningar på sina håll, och fler kommer det att bli när olika reformer sätter sig. Det vet vi av historien.
Med detta känner jag: Jajamänsan, det finns mer för oss att göra för att få det riktigt bra, men hitintills är det rejält bra.
(Applåder)