Herr talman! Jag tänkte börja med att påpeka att planeringen av kammararbetet för oss ledamöter i de små partierna i civilutskottet under den här veckan har ställt till stora problem. Den här veckan har vi i civilutskottet haft sex ärenden i kammaren. Flera av dem - trots att betänkandena är tunna - har innehållit mycket intressanta saker som skulle kunna leda till intressanta och spännande debatter i kammaren, men förutsättningarna för det tycker jag inte har funnits.
Jag vill börja med att varna för att det inte är säkert att min röst kommer att hålla för dagens samtliga fyra ärenden, och om den skulle göra det kommer inte mina bidrag till debatten att ha den kvalitet som jag tycker att kammaren har rätt att begära. Att tvingas planera, förbereda och genomföra sex debatter på två dagar är ett orimligt krav på oss ledamöter. Med den här markeringen förd till protokollet hoppas jag att kammarens planering i framtiden ska ta större hänsyn till oss från de små partierna och sprida ut debatterna på flera veckor så att vi kan göra ett bättre arbete. Jag tror att riksdagen i längden vinner på att debatterna kan få en högre kvalitet om vi får bättre arbetsvillkor. Jag kan i och för sig inte lova att debatterna blir bättre, men åtminstone skulle förutsättningarna för att de ska bli bättre öka om vi hade en mindre anhopning av ärenden på så kort tid.
Jag ska inte fortsätta att klaga på det, utan nu går jag över till dagens första betänkande.
Miljöpartiet valde att väcka en följdmotion på regeringens proposition om tillfälliga åtgärder i en nationalstadspark på grund av att vi anser att de villkor som regeringen ställer för exploateringen inte tar tillräcklig hänsyn. Vi valde att inte, som Vänsterpartiet och Egon Frid tidigare har gjort, yrka avslag på propositionen eftersom vi inser att det inte är en framkomlig väg. I stället valde vi att med hjälp av sju punkter försöka höja skyddsnivån för nationalstadsparken. På det sättet försöker vi bidra till att ingreppet inte får den negativa effekt som vi menar att det annars får.
Jag är inte riktigt säker på vad nationalstadsparken i Stockholm kallas i folkmun. Jag har frågat stockholmare men inte fått något riktigt bra namn. I en text hittade jag att den kallas för nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Det låter som ett komplicerat namn. Man kanske bara kallar den för nationalstadsparken.
Nationalstadsparken inrättades 1995 genom ett riksdagsbeslut. Det kan väl vara en anledning till att riksdagen borde hålla ett litet vakande öga över nationalstadsparken och lägga skyddsnivån extra högt. Jag har också letat i de gamla rullorna och konstaterat att när parken firade femårsjubileum för nio år sedan väckte Miljöpartiet även då en motion med anledning av att parken då inte hade fått det underhåll och den omvårdnad som var tänkt från början när beslutet fattades 1995. Det kanske kommer att bli någon sorts historia att Miljöpartiet kommer tillbaka vid de tillfällen när så behövs för att hävda skyddet av nationalstadsparken i Stockholm.
Nu är jag inte själv stockholmare, så det känns lite underligt. Jag vet att det här är ett intresse som mina partikamrater från framför allt Stockholmsområdet har, och jag vet att det finns ett starkt intresse för det här från mina partikamrater i Göteborg eftersom de även där debatterar nationalstadsparksfrågan mycket och har många idéer om skyddsnivån av den.
Vi har föreslagit två skärpningar av miljöbalken och fem punkter som just i det här speciella fallet är ett sätt att skärpa de krav som finns. För att inte uppta mer tid för kammaren än nödvändigt yrkar jag bifall bara till reservation 2 i betänkandet. Vi vill att det görs två ändringar i miljöbalken i 4 kap. 7 §. Den ena ändringen handlar om att vi vill lägga till att om ingreppen ska få vidtas ska de utgöra ett riksintresse. Den andra ändringen gäller att inget intrång som skadar ska få kvarstå efteråt - om man får tillstånd att göra ett ingrepp, alltså. De andra punkterna handlar i det här fallet om det görs ett för långt ingrepp i tid räknat. Majoriteten i utskottet säger i betänkandet när de kommenterar våra punkter att de tycker att punkterna är tillgodosedda genom den hänsyn som tas. Vi gör inte samma bedömning. Det finns till exempel en formulering i regeringens förslag som säger att ingreppet ska begränsas så mycket som möjligt. Vi menar att en sådan formulering är alldeles för svag. På ett annat ställe införs ett nytt begrepp som heter obetydlig skada. Vi ser en risk i det. I dag står det skada. Vid tillämpning kan en skada tolkas som en obetydlig skada. Om det ändras från skada till obetydlig skada innebär det en dubblering av marginalen vid bedömningarna. Det är den typen av justeringar som vi tycker att man borde vara försiktig med. De öppnar för att ingreppen i det här fallet och i framtiden kan bli större än vad som ursprungligen var tänkt när miljöbalken skrevs och när beslutet om nationalstadsparken fattades.