Herr talman! Inte kunde man väl tro att det fanns så mycket dramatik i tillfälliga åtgärder i en nationalstadspark. Man slutar aldrig att förvånas.
Man kan undra vad detta egentligen handlar om. I grunden handlar det om att människor har ett stort behov av grönområden i sin närhet. Forskningen visar entydigt att det finns ett samband mellan hälsa och omfattningen av den tid man vistas i naturen. Man har också visat att folk blir friskare snabbare genom att vistas i naturen om de har drabbats av någon sjukdom. Det är ju i grunden därför vi har nationalstadsparken.
Grönområden är viktiga. Nationalstadsparken är ett sätt att säkra ett stort grönområde, och det ska man naturligtvis vara glad för att man har kunnat göra i Stockholm. Det är unikt på ett sätt. Men något man inte får glömma i sammanhanget är att det bor och verkar människor runt omkring området.
Den lagändring som nu av vissa upplevs som dramatisk är egentligen något som jag tycker att man borde ha skrivit in från början, så att det fanns en liten ventil. Det måste finnas en balans så att man kan vidta tillfälliga åtgärder utan att skada syftet med nationalstadsparken. Det skrivs tydligt i propositionen när det talas om obetydliga intrång och skador. Då säkrar man samtidigt syftet med nationalstadsparken.
Ett totalt förbud är en omöjlighet i ett sådant här område. Man tvingas att väga ett absolut bevarande mot en utveckling som naturligtvis måste finnas i ett område som detta.
Jag tycker att detta är en väl avvägd proposition. Det är ett ganska odramatiskt beslut, ett helt naturligt beslut, som vi tar. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.