Herr talman! Om man säger att jobbskatteavdraget har lett till jobb och att detta har varit så lyckat kan man verkligen undra hur det annars hade sett ut. Arbetslösheten har bevisligen ökat samtidigt som vi har fått det ena steget efter det andra när det gäller jobbskatteavdrag. Jag kan därför inte se att detta är en stor succé.
Jag tycker att det är mycket märkligt att man inte kan erkänna det när man ser konsekvenserna av den förda politiken. Sedan kan man kanske tycka att det ändå är bra med jobbskatteavdrag för att folk då får mer pengar i plånböckerna. Men det leder inte till jobb. Det kan man i alla fall avskriva som skäl.
När det gäller hur mycket folk har kvar i plånboken kan vi titta på hur det blev när regeringen tog bort möjligheten att dra av a-kasseavgift och fackföreningsavgift. Det blev ett tapp ekonomiskt. Dessutom höjdes a-kasseavgiften som också innebar ett tapp.
Om man ser ännu bredare på detta kan man se att de som har bekostat jobbskatteavdraget är de sjuka och arbetslösa i form av nedskärningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det i sin tur har lett till att människor har lämnat a-kassan och att människor har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen. En del av dem hamnar hos socialtjänsten i kommunerna och belastar då den kommunala ekonomin. Det riskerar att leda till sämre välfärd när det gäller skola, vård och omsorg, vilket drabbar även dem som har jobbskatteavdrag. Vi kan också se skattehöjningar i kommuner och landsting. Till och med borgerligt styrda kommuner har höjt skatten för att de helt enkelt inte klarar välfärden.
Det som man får i ena ändan i form av skattesänkning får man betala i andra ändan. Det drabbar även dem som har jobbskatteavdrag. Men det drabbar dem som har riktigt låga inkomster ännu mer eftersom vi har platt skatt på kommun- och landstingsnivå till skillnad från hur det är på den statliga nivån. Det blir därför en beskattning i andra ändan, men en mer orättvis beskattning.
Räknar man in de andra skattesänkningarna eller bidragen, vad man nu väljer att kalla dem - nedsättning av arbetsgivaravgift för ungdomar, sänkning av restaurangmomsen och fas 3, som faktiskt är ett bidrag till arbetsgivarna som får 5 000 kronor per person i fas 3 som de tar emot, och det är gratis arbetskraft för arbetsgivarna - kan man se att denna politik inte leder till jobb. Regeringen kan tycka att det kanske har andra fördelar, men det leder i alla fall inte till jobb. Arbetslösheten har stigit under denna tid. När en ny skattesänkning eller ett nytt bidrag till införs för arbetsgivarna kan man inte se att det på något sätt skulle påverka sysselsättningen positivt. I stället ökar arbetslösheten hela tiden.
Man kan naturligtvis diskutera hur mycket denna politik ska ändras i ett slag. Nu har vi den verklighet som vi har. Men jag tycker att man ska ta bort argumentet i debatten att det skulle leda till jobb, för det gör det inte. Det har bara lett till ökad arbetslöshet. Det som man får i ena ändan får man alltså betala i andra ändan.
Man kan till och med diskutera detta när det gäller jobb i offentlig sektor. Detta har lett till en ökad press. Vi har också sett att antalet sysselsatta i offentlig sektor har minskat under denna tid. Det är viktiga jobb som behöver göras, och välfärden är viktig för medborgarna. Det finns alltså mycket negativa konsekvenser när det gäller jobben i denna fråga, även om regeringen kanske har andra argument för det. Men det är dags att avskriva jobbargumentet för detta.