Herr talman! Vi har nu haft en lång debatt om det så kallade jobbskatteavdraget. Alla som har fått i uppdrag att utvärdera dess effekter säger att det nästan är omöjligt att påvisa någon mätbar effekt.
Det är bara Borgs finansdepartement som optimistiskt säger: 100 000 nya jobb. 1 miljon i kostnad för varje nytt jobb. Vi har också sett att arbetslösheten, som Moderaterna sade var katastrofal när de var i opposition, har ökat från 260 000 till över 400 000.
Vi ser att vi inte har råd att utbilda människor som är arbetslösa. Vi har brist på arbetskraft - det är en flaskhals. Vi har inte råd att bygga bostäder för de unga och de som behöver flytta till tillväxtorter i Sverige. Vi blir fattigare när vi inte arbetar.
Vi ser att den gemensamma välfärden urholkas. Det är färre lärare i skolan. Det är färre förskollärare och barnskötare på dagis. Och det kan väl inte ha undgått Anders Borg hur det ser ut i sjukvården i de moderatledda landstingen i Skåne och Stockholm?
Jag tror att Anders Borg är väldigt medveten om vad som sker. Han formulerade det själv så här 1992, då han i sin fortfarande varande ungdom var stark i idén: Politikens viktigaste uppgift under de närmaste tre fyra decennierna är att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken. Anders Borg är på väg att lyckas, herr talman, men han ska stoppas.