Herr talman! Det största problemet i Sverige i dag är att vi har massarbetslöshet. Arbetslösheten är väldigt hög, och den har ökat under de senaste sju åren med den förda politiken. Ungdomsarbetslösheten är alldeles för hög. Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats. Jag vet inte vad som avses med utanförskap, men jag tycker att det är ett mått på utanförskap att stå så långt ifrån arbetsmarknaden att man kallas långtidsarbetslös.
Den naturliga reaktionen när man ser att resultaten uteblir och till och med försämras borde vara att man tänker: Vi kanske ska pröva någonting nytt. De här åtgärderna har inte fungerat hittills. Ändå är det hela tiden mer av samma recept. Det är dags att tänka om ifall det ska bli någon förändring av resultatet.
Regeringen säger att vi måste öka drivkraften att utbilda sig och att det kräver ytterligare skattesänkningar, men huvudproblemet i dag är inte det. Huvudproblemet är att det inte finns tillräckligt många utbildningsplatser. Söktrycket är jättestort. Människor har redan en stark drivkraft att utbilda sig därför att det leder till jobb. Vi kan också se att människor som har utbildning har större chans att få jobb, har bättre hälsa och ökad livslängd. Det finns alltså redan en väldigt stark drivkraft att utbilda sig, men då skär man ned på högskoleplatserna och satsar på skattesänkningar i stället. Det är helt fel väg att gå.
Till alla förklaringar som Peter Persson räknade upp till att det faktiskt inte är ett gott resultat i välfärden - vårdplatserna har ju minskat i förhållande till behovet - kan vi lägga skattehöjningar i kommuner och landsting. Det blir alltså ändå en skattehöjning för folk, men då blir det en platt skatt så att även de fattigaste får betala.
Den här politiken är inte rättvis, och den leder inte till fler jobb.