Herr talman! När jag nu har fått chansen att delta i kulturutskottets debatt tänkte jag ta tillfället i akt att en gång för alla försöka få klarhet i punktskriftsfrågan. Jag förstår den verkligen inte, men det är möjligt att jag har begränsad kognitiv förmåga.
När man tog den nya språklagen kom man fram till att punktskriften inte skulle omnämnas där eftersom punktskriften inte är ett eget språk. Det hörde vi också från talarstolen.
Då borde punktskriften i stället vara en annan form av skriven svenska för dem som är synskadade och ha samma skydd som den skrivna svenskan har. Men så verkar det inte heller vara om man lyssnar till Handisam och andra som menar att punktskriften har en svagare ställning än andra språkformer och att det skulle kunna vara ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter för funktionshindrade.
Frågan verkar ha hamnat mellan stolarna, och det blir varken eller. Det leder till att punktskriften har ett svagare skydd än andra språkformer, vilket får negativa konsekvenser i praktiken. Till exempel har anhöriga till synskadade inte samma rätt att lära sig punktskrift som till exempel anhöriga till hörselskadade har att lära sig teckenspråk.
Detta är problematiskt, men det enda svar jag får är att ni hänvisar till Punktskriftsnämnden. Den har dock drivit förslaget att punktskriften ska skrivas in i språklagen. Den organisation som ni hänvisar till och som ska skydda de synskadades intresse i detta hänseende har samma uppfattning som jag och verkar ha gjort samma tolkning som jag.
Hur ser egentligen majoriteten på denna fråga, och varför händer det inget?