Herr talman! Vad är en familj? Många kanske tycker att en sådan fråga är obefogad. Det är väl inget konstigt. Mamma, pappa, barn, tänker nog många.
Men i vårt globaliserade och öppna samhälle måste familjebegreppet fungera både för det sekulariserade samhälle som vi i huvudsak är och för dem som har djupa etiska, religiösa eller andra traditionsbundna inslag i sin uppfattning om vad en familj är.
Miljöpartiet de gröna förespråkar en familjesyn där varje människa har rätten och möjligheten att själv definiera sin familj. Vi har svårt att se att det skulle finnas något annat sätt att hantera familjerättslig lagstiftning i ett öppet globaliserat samhälle.
Vi behöver inte gå så många generationer tillbaka i tiden för att upptäcka att familjen även i vårt land kunde bestå av mer än mamma, pappa, barn. Det var inte ovanligt att ogifta syskon till föräldrarna stöttade upp och bodde tillsammans med det vi länge betraktat som kärnfamiljen.
Likaså kunde mor- och farföräldrar i olika kombinationer ingå i familjen liksom andra släktingar. Det förekom till och med att fyra generationer bildade familjen. Familjebegreppet har alltså förändrats genom tiderna av olika orsaker.
Dagens familjer är mångfasetterade, och som tur är har vi kommit ifrån synen att endast traditionella kärnfamiljer ses som riktiga familjer. Begreppet stjärnfamilj är något som Miljöpartiet i många år har försökt att lansera för att beskriva den moderna familjen.
I dag finns det många familjer där fler än två vuxna fungerar som föräldrar. Det kan till exempel vara så att ett par med två kvinnor har blivit föräldrar tillsammans med en eller två män eller också kanske ett barns ursprungliga föräldrar har separerat och fått nya partner som fungerar lika mycket som föräldrar som de som från början hade den rollen. Vi vet ju även att de kvinnor som väljer att helt på egen hand skaffa sig barn ofta har mycket starka nätverk som stöd, vilket ibland kan ses som ännu en variant på stjärnfamiljen.
Ett barn kan alltså ha sociala föräldrar som tar ett föräldraansvar minst lika stort som någon av de biologiska föräldrarna. Det är ett faktum som inga lagar kan ändra på men som lagstiftningen självklart måste förhålla sig till på ett konstruktivt sätt.
En svaghet i den svenska lagstiftningen på familjeområdet är, med tanke på det jag nu har beskrivit, begränsningen att ett barn kan ha högst två vårdnadshavare. En annan svaghet är att barnets intresse av och rätt till umgänge med personer som inte är dess vårdnadshavare inte skyddas. Att inte alla de personer som i realiteten fungerar som barnets föräldrar också är det i lagens mening skapar en del praktiska problem. Det finns exempelvis förskolor och skolor som inte vill skicka information till andra än de juridiska vårdnadshavarna.
Barnet drabbas kanske allra mest påtagligt i samband med en separation. Med dagens lagstiftning har de juridiska vårdnadshavarna då stora möjligheter att frånta barnet dess rätt till umgänge och kontakt med de personer som har fungerat som barnets föräldrar i praktiken, kanske ända sedan barnet föddes. Här menar vi miljöpartister att lagen tydligare måste stå på barnets sida.
Miljöpartiet de gröna förespråkar en politik där lagstiftningen anpassas till det faktum att vissa barn - i dag faktiskt ganska många barn - växer upp med fler än två vuxna som tar ett gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. Barn ska, enligt vår uppfattning, kunna ha fler än två juridiska vårdnadshavare.
Likaså ska barns rätt till umgänge med sina sociala föräldrar, som i nuläget alltså inte kan bli vårdnadshavare på grund av lagstiftningens begränsningar, skyddas. Barnets rätt till umgänge med alla sina upplevda sociala föräldrar ska inte vara avhängigt vårdnadshavarnas goda vilja. Vi menar att det handlar om barnets rättigheter.
Herr talman! Med den nu anförda argumentationen yrkar jag bifall till reservationerna 9 och 11 som tar upp båda dessa frågor med koppling till den moderna stjärnfamiljen, barnets naturliga rätt till fler än två föräldrar och en utvidgning av umgängesrätten med barnet i centrum, alltså med utgångspunkt i barnets bästa.
Betänkandet handlar inte enbart om barn och deras situation i ett familjerättsligt perspektiv. Jag ska kort beröra frågan om statusen för samkönade äktenskap som ingås i Sverige om och när sådana par flyttar utomlands.
I en motion från vänsterpartisten Hans Linde föreslås att den svenska regeringen ska verka för att samkönade äktenskap som ingåtts i ett medlemsland inom EU, där det är möjligt, ska behandlas som ett giltigt äktenskap inom hela unionen. Så är det inte i dag.
Jag kan fullt ut förstå alla de komplikationer som allianspartierna redovisar i betänkandet och de svårigheter man ser med att nå framgång i att driva en sådan fråga. Jag kan till och med acceptera regeringens bedömning att det under överskådlig framtid kommer att tillhöra undantagen, som man uttrycker sig i betänkandet, att Sverige ska kunna nå någon form av överenskommelse med andra EU-länder på områden av det här slaget. Jag har trots det mycket svårt att förstå hur allianspartierna kan avslå ett sådant förslag. I praktiken betyder det ju att man inte är beredd att stå för den rättsordning som vi har beslutat om i denna riksdag.
Yrkandet handlar om att "verka för". Det var ju det argumentet som fick många svenskar att rösta för att Sverige skulle gå med i EU, att vi aktivt skulle påverka de andra EU-länderna så att de skulle ta intryck av oss, inte tvärtom.
Trots hårt motstånd arbetar regeringen envetet exempelvis med att bryta ned motståndet mot det svenska snuset. Man vill att det ska få säljas inom hela EU på samma sätt som i Sverige. Är det alltså en viktigare fråga än vår äktenskapslagstiftning? Borde inte samma kraft, trots ett hårt motstånd, kunna läggas på den här frågan? Är de rättigheter som samkönade par erövrat i Sverige genom införandet av den könsneutrala äktenskapslagstiftningen inte värda mer än en dosa snus?
Tre av allianspartierna stod bakom reformen. Är ni inte beredda att försvara den? Ska man tolka det så?
Slutligen vill jag än en gång påminna kammaren om att svensk skogs-, gruv-, stål- och verkstadsindustri skriker efter ökad kapacitet för godstransporter på järnväg. Spåret mellan Falun och Borlänge är den högst belastade delsträckan i vårt nationella spårnät. Det måste till något i stil med en green new deal, för företagen och jobben, indirekt även för att kunna upprätthålla starka sociala skyddsnät inte minst för våra barns skull.