Herr talman! Jag skulle i mitt anförande vilja beröra två frågor eftersom det är en rad motioner som har besvarats i betänkandet. Den första frågan som jag vill beröra gäller jämställdhetsaspekten i de många frågor som riksdagen årligen behandlar.
I dag saknas det formella instrument för att behandla jämställdhetsfrågor i fackutskotten, utom i arbetsmarknadsutskottet som har ett särskilt uttalat ansvar för jämställdhetsfrågorna. I övriga utskott har jämställdhet blivit allas och ingens ansvar, ofta ingens. Ska man vara lite elak skulle man kunna säga att resultatet är därefter. Könsmaktsperspektivet lyser ofta med sin frånvaro i betänkanden, och den granskning och uppföljning som sker i riksdagen genomsyras inte precis av genustänkande eller könsuppdelad statistik.
Jämställdhet och feminism är ofta på modet i den politiska retoriken, men det är mycket snack och lite verkstad. Ingen riksdagsledamot borde kunna undgå den uppsjö av rapporter som visar att Sverige är ojämlikt trots alla vackra ord. Ensamstående mammor har halkat efter ekonomiskt, lönegapet mellan män och kvinnor består, de skattesänkningar som genomförts har framför allt gynnat män i högre inkomstskikt, kvinnor diskrimineras systematiskt inom sjukvården, det satsas mindre på kvinnors fritidsaktiviteter och missbrukarvård än på mäns, könsdiskrimineringen är tydlig inom skola och förskola, insatserna för våldsutsatta kvinnor är mycket bristfälliga, och så vidare.
Det finns alltså många anledningar att stärka jämställdhetsperspektivet inom politikens samtliga områden. Vänsterpartiet tror inte på att låsa in de här frågorna i ett nytt riksdagsutskott, men tror inte heller på att låta det vara som det är i dag. Erfarenheten säger att om man vill stärka en fråga eller en politisk aspekt så måste man formalisera ansvaret för den. Vänsterpartiet vill därför ta ett steg mot ett mer formaliserat och tydligt jämställdhetsansvar. Varje utskott måste få ett uttalat jämställdhetsansvar inom sina fackområden. Det kan ske genom en övergripande tilläggsparagraf eller att man i beredningen av sina ärenden åläggs att ta med en jämställdhetsaspekt på alla sina förslag.
Vi vill också att det införs återkommande jämställdhetsrevisioner. På så sätt får vi en uppföljning av hur väl utskotten lever upp till det ansvar vi vill ålägga dem och allmänna mätare på om det går bakåt eller framåt för jämställdheten.
Den andra frågan - nu byter jag ämne - som jag vill lyfta fram i denna debatt gäller riksdagsledamöternas arvoden. Även där har Vänsterpartiet en motion.
Vi riksdagsledamöter tjänar ju numera nästan 50 000 kr i månaden. Arvodet har höjts med nästan 19 000 kr på åtta år - lika mycket eller mer som en månadslön för åtskilliga anställda i offentlig och privat sektor. Det är för mycket. Samtidigt som arvodena har höjts har inkomstklyftorna i samhället ökat. Vi med högre inkomster kan roa oss med att köpa hemmabiosystem eller gå på dyrbara skönhetsbehandlingar medan de lägst avlönade allt oftare måste ha flera jobb för att kunna försörja sig. Skillnaden mellan städerskan som inte får pengarna att räcka till hur mycket hon än sparar och gnetar och den köpglada övre medelklassen blir allt större, och det är ett problem på flera sätt, ekonomiskt och demokratiskt.
Jag skulle gärna veckla in mig i de många aspekterna på varför inkomstklyftorna också är ett demokratiskt problem, varför inkomstklyftorna hänger ihop med det minskade valdeltagandet hos underklassen och många andra aspekter, men det finns inte tid för det just nu. Men ett viktigt sätt att minska den demokratiska klyftan är att minska skillnaderna i levnadsvillkor mellan politiker och så kallat vanligt folk. Det skulle vara ett litet och symboliskt steg i rätt riktning.
Vänsterpartiet vill sänka riksdagsledamöternas arvoden. Det innebär en besparing på detta område, inte stor i budgetsammanhang men ändå viktig i en tid då arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade förväntas dra åt svångremmen i och med den budget som den borgerliga alliansen lyckades skapa majoritet för i denna kammare i går.
Vi vill att riksdagsarvodena i fortsättningen utgör 100 % av basbeloppet, vilket åtminstone innebär en sänkning med 10 000 kr i månaden per ledamot. Arvodena kommer ändå att vara högre än åtskilliga inkomsttagares månadslöner, men i alla fall. Vi vill dessutom avskaffa de extra tilläggsarvodena för vissa uppdrag som finns i dag. Därmed får vi också ett logiskt och bättre system än det nuvarande, och inkomstglappet mellan heltidspolitikerna och folkflertalet minskar i alla fall något.
Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 2 och 3.