Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Självklart står vi bakom den andra Miljöpartireservationen, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till en reservation i betänkandet.
Den här nya mandatperioden inleddes i höstas med upprop och den allmänna motionstiden, det vill säga en tid för oss valda ledamöter att under cirka fyra veckor, den så kallade allmänna motionstiden, lämna enskilda motioner för behandling av riksdagen. Under resten av året kan ledamöterna bara motionera med anledning av propositioner och skrivelser från regeringen, framställningar från till exempel riksdagsstyrelsen med mera. Motionen får i det senare fallet enbart handla om ämnet i det aktuella dokumentet. Sålunda är riksdagsledamöternas frihet att framföra idéer och förslag starkt begränsad.
Allmänna motionstiden skapar en onödigt hektisk och stressad tillvaro för ledamöterna, och de måste prestera dokument på allt de arbetar med bara under loppet av några veckor. Motionsidéer och textutkast ska tas upp mellan ledamöter inom partier och mellan partier om det är flerpartimotioner. Detta system gagnar inte goda förslag och idéer, som på detta vis rimligtvis sparas i byrålådan i avvaktan på nästkommande höst och nästa allmänna motionstid.
Inte att förglömma är att politiken är beroende av medierna för att kunna få ut sina idéer och kunna skapa debatt i samhället. Genom att låta alla partier slåss om medieutrymmet under några få veckor skapas en kontraproduktiv situation för alla parter. Dessutom, herr talman, skulle de anställdas situation avsevärt förbättras, då de skulle kunna få ett jämnare arbetsflöde utan att drabbas av en enorm stress- och prestationssituation en gång om året.
Vi menar att den allmänna motionstiden under dessa få veckor varje höst försämrar riksdagens arbete och riksdagsledamöternas möjlighet att fullgöra sitt förtroendeuppdrag. Därför vill vi att ett system med löpande motionstid införs. Att möjliggöra för respektive ledamot att motionera under året skulle underlätta ett levande demokratiskt arbete och möjliggöra att kreativa förslag kan vinna riksdagens gehör.
En annan fråga som jag också vill ta upp, som även Pernilla Zethraeus belyste, är våra egna arvoden. I fasta priser har arvodet för riksdagsledamöterna ökat med 80 % på 15 år. Detta är inte rimligt. En växande klyfta mellan väljare och valda är ett stort problem för Sveriges demokrati. Utvecklingen har sannolikt flera orsaker, och det kommer att krävas många olika åtgärder om utvecklingen ska vändas, men en av de enklaste åtgärderna är att sänka politikerlönerna. Riksdagsledamöternas arvoden är inte speciellt höga internationellt sett, men det är inte otroligt att de inte allmänt är accepterade i folkdjupet. De riskerar att göda ett missnöje som bidrar till att stärka populistiska rörelser, och de undergräver förtroendet för både oss politiker och politiken i sig.
Arvodesnämnden, som i dag beslutar om riksdagsledamotsarvodena, är en myndighet under riksdagen. Ledamöterna i nämnden utses av riksdagsstyrelsen. Det man vinner på det här systemet är att man själv som enskild riksdagsledamot inte behöver försvara arvodeshöjningarna. Jag som enskild ledamot kan bekvämt två mina händer med hänvisning till den självständiga arvodesnämndens beslut. Därför anser vi i Miljöpartiet att det här systemet behöver förändras. I stället bör riksdagen fatta beslut om riksdagsledamöternas arvoden efter förslag från arvodesnämnden, till exempel. Det kan vara ett sätt. Eftersom det är vi riksdagsledamöter som ska ta emot arvodena bör vi själva vara beredda att fullt ut ta beslutet om arvodenas storlek. Sedan finns det naturligtvis annat som kan förbättras i det här systemet.
Ett sätt att slippa lägga tid och kraft på att ständigt diskutera den här frågan i kammaren är att ta en typ av principbeslut om att koppla politikerlönerna till prisbasbeloppet, till exempel. Det kan vara en modell. Det beloppet kan då skrivas upp i takt med den ekonomiska utvecklingen i samhället. Det vore onekligen en ganska elegant lösning på problemet.
Det skulle naturligtvis finnas ett starkt signalvärde i att riksdagens ledamöter tog ett beslut om att sänka sina arvoden med i runda slängar 10 000 kr. Jag tror inte att man ska underskatta denna signaleffekt, som det svenska politiska systemet behöver. Inför framtiden finns det alltså en klar pedagogisk fördel med att koppla riksdagsarvodets storlek till exempelvis prisbasbeloppet.