Fru talman! Vi debatterar Riksrevisionens rapport om återvändandeverksamheten, det vill säga hur myndigheterna i Sverige arbetar med att människor som till exempel har sökt asyl men fått avslag på sin asylansökan ska kunna återvända till sina hemländer.
Miljöpartiet tycker att det är värdefullt att verksamheten utvärderas, men tycker samtidigt inte att socialförsäkringsutskottets majoritets förslag om att utreda en total omorganisation av verksamheten är ändamålsenlig. Det finns såklart saker att se över i ansvarsfördelningen mellan Kriminalvården och polisen vad gäller återvändande. Men med min erfarenhet efter att ha följt polisens omorganisation kan jag säga att om det är någonting som inte leder till ökad effektivitet snabbt är det omorganisationer. Statskontoret har tidigare konstaterat att det kan ta fem till sju år efter en stor omorganisation innan man ens är tillbaka på den nivå man hade tidigare. Det är inte rätt tid att göra en sådan omorganisation av återvändandeverksamheten nu. Däremot har regeringen gett ett uppdrag till Statskontoret att utvärdera andra förbättringar som kan göras.
Fru talman! Det är väldigt angeläget att den här verksamheten fungerar väl. Människor som inte får rätt att stanna i Sverige ska ju återvända till sina hemländer. Men vad är det då som leder till ett effektivt återvändande? En av de faktorer som redan har varit uppe i debatten är frågan om rimliga handläggningstider hos myndigheterna. En människa som har sökt asyl och väntar i flera år i Sverige på att få ett besked rotar sig här. Det finns människor som kommit 2015 och sedan väntat i två, tre eller till och med fyra års tid innan de fått sitt slutliga beslut. Får man då ett avslag finns det mycket som har hänt under tiden i Sverige som kan tala för att det är svårare att återvända. Till exempel kan nya asylskäl ha uppstått, såsom konversion till en ny religion eller att man blivit kär och skaffat barn här.
Rättssäkerheten - och människors upplevelse av att de får en rättssäker asylprövning - är också central för om man är benägen att lämna landet frivilligt eller inte. Det är viktigt att vi har rättssäkra asylprövningar. Om människor söker skydd, exempelvis för att de hävdar att de är förföljda på grund av sin sexuella läggning, men får nej på grund av att Migrationsverket inte tror på dem, till exempel inte tror att de är homosexuella, fastän de faktiskt är det, infinner sig naturligtvis en otroligt stor rädsla hos de berörda personerna, en rädsla för vad som kommer att hända om de blir tillbakaskickade. Jag tror att rädslan för att utsättas för förtryck och förföljelse är en av huvudorsakerna till att människor inte återvänder frivilligt till sina hemländer. Miljöpartiet tycker inte att rättssäkerheten i asylprövningen är tillräckligt god. Det gäller inte minst ärenden rörande just hbtq-personer och konvertiter.
Det är också viktigt med incitament för frivilligt återvändande. Det finns personer som har kommit till Sverige efter att hela släkten samlat pengar för resan. Det bistånd som man kan få vid frivilligt återvändande kan vara avgörande för att en person ska välja att återvända frivilligt.
Men sedan, fru talman, finns det de som inte kan återvända, trots att de fått avslag och trots att de samarbetar. Det finns länder som inte tar emot sina medborgare, och det finns fall där länder inte är överens om vems medborgare en människa egentligen är. Människor som inte kan återvända, som har det som kallas för praktiska verkställighetshinder, bör få en fristad i Sverige. Under min tid som migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet har jag träffat människor som varit i Sverige i 13 års tid utan att kunna vare sig rota sig här och få en trygghet eller återvända till hemlandet. Att leva 13 år i limbo utan rätt att arbeta och utan rätt att studera är ovärdigt.
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag kommer att dra över min talartid, men jag behöver kommentera några av de saker som tidigare talare har tagit upp men som inte var en del av mitt planerade anförande. Både Moderaternas och Kristdemokraternas ledamöter har kommenterat de förändringar som regeringen planerar i den nya gymnasielagen. Dessa förändringar är mycket angelägna och väl motiverade. De ensamkommande ungdomar som kom 2015 och som drabbades av olagligt långa handläggningstider, rättsosäkra åldersuppskrivningar och dessutom ny praxis från Migrationsverket står nu inför att söka tillsvidareanställningar eller tvååriga jobb sex månader efter studenten.
Det är glädjande att Migrationsverket nu ändrat sin praxis, så att den så vanliga provanställningen på sex månader också ska kunna vara giltig. Men ändå! Tänk er de ungdomar som nu utbildat sig inom hotell- och restaurangbranschen, fulla av iver att få bidra till det svenska samhället. Kommer man ut på arbetsmarknaden nu i coronapandemin finns det dock inte jobb. På samma sätt som samhället har ställt om så att den som blir arbetslös får bättre rätt till a-kassa, så att den som driver ett företag kan få ett omställningsstöd och uppskov med skatteinbetalningar och så att vi har gett bidrag till kultur- och idrottsrörelsen för att de ska klara pandemin behöver vi se över reglerna även för den här gruppen ensamkommande. Allt annat vore orimligt.
Vad gäller Moderaternas förslag om att villkora bistånd måste jag säga att analysen är otroligt grund. Moderaterna vill alltså göra människor fattigare i länder som människor flyr ifrån. Med det tror man att det ska bli färre människor som flyr till Sverige. Vi tar det igen: Sänkt bistånd ska leda till att färre människor kommer till Sverige på flykt från de länder som får sänkt bistånd. Det här går inte ihop. Moderaterna måste faktiskt göra ett omtag och se att nedskärningar i klimatpolitiken och biståndspolitiken är kontraproduktiva. Vill vi ha färre flyktingar i världen ska vi satsa mer på bistånd som motverkar fattigdom och som främjar demokrati. Vi måste också lösa klimatkrisen. FN:s universitet spår att 200 miljoner människor riskerar att vara klimatflyktingar redan inom några decennier. Det är tre gånger fler än vad som är på flykt i dag. Det här är vår tids ödesfråga.
Fru talman! Människor som har sökt asyl och fått avslag är inte kriminella. Det är människor som har flytt för sina liv. Ibland visar det sig att Migrationsverket bedömer att de i stället för att fly till Sverige borde ha flytt till andra sidan sitt eget hemland. Ibland handlar det om att de inte blir trodda. Ibland handlar det om att de helt enkelt inte hade några skäl att fly i grunden. Men de är oavsett vilket människor med samma rättigheter och rätt till frihet som vi. Det måste vi komma ihåg, även när vi diskuterar återvändandeverksamheten.
Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet utom i den del där jag yrkar bifall till reservation 3.