Fru talman! I dag ska vi debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande 13 om jakt och viltvård. Det är ett motionsbetänkande, vilket innebär att vi kommer att debattera motioner och förslag som lagts fram av riksdagsledamöterna under hösten. Vi kommer därför att diskutera ett antal jaktpolitiska frågor men inte alla. Jag kommer att fokusera på tre områden i mitt anförande. Det handlar om älgförvaltning, rovdjur och småviltsjakten i fjällen.
Fru talman! En av de jaktpolitiska frågor som engagerar allra mest är frågan om älgjakten. Självklart är många engagerade i frågan. I vår relativt glesa befolkning har vi ändå 250 000 älgjägare. Älgjakten är av stor kulturell betydelse för vårt land, men den står också för en inte helt obetydlig ekonomisk omsättning. Enligt SLU omsätter älgjakten ungefär 1 ½ miljard årligen.
När vi från politiskt håll nu har beslutat om en ny förvaltningsmodell ökar intresset för frågan ute i landet. Det är många som påverkas. Det gäller deras vardag, jaktmöjligheterna och deras ekonomi.
I Sverige har vi en gammal fin tradition av allmogejakt. Det är en jakt som involverar många och som framför allt engagerar och berör dem som bor i närheten av sina jaktmarker. Det är viktigt att vi bevarar den traditionen.
De som jagar vet att den delen av jakten som de facto sker ute på passet bara är en liten del av helheten. Jaktmarker ska skötas om, pass ska röjas och hållas öppna, vägar vara framkomliga och så vidare.
Det är också när jakten involverar många kring jaktområdena som viltförvaltningen blir allra bäst. Man vet vilka djur som kan, ska och bör fällas. Det har man inte alltid koll på när man är inrest jägare. Det är därför helt avgörande att jakten inte blir så dyr att den bara kan involvera ett fåtal.
Nu är det nya systemet för älgförvaltning sjösatt med en enig riksdag bakom. Det är nu viktigt att vi håller koll på kostnaderna. Det är redan dyrt att jaga, inte minst för dem som arrenderar marken. Där ser vi en prisutveckling på en del håll som redan har börjat sortera dem som har råd från dem som inte har råd.
Om den utvecklingen fortsätter riskerar vi att förlora den stora acceptansen som finns för jakten i dag. De markägare som vill hålla älgstammen nere, något som inte minst de stora skogsbolagen driver, kommer också att få problem om fällavgifterna blir för höga. Det gäller inte minst fällavgifterna på kalv. Konsekvenserna av en minskad avskjutning av kalv på grund av att det är för dyrt kommer att bli stora.
Jag har fått rapporter om vissa län där man diskuterar nya fällavgifter. Man diskuterar en kostnad på 660 kronor för kalv och 2 000 kronor för vuxna djur.
Det är klart att detta kommer att få konsekvenser både för vilka djur man skjuter och för hur många man skjuter. Där måste vi tänka till en gång till. Vi socialdemokrater tycker att det är nödvändigt att regeringen säkerställer att kostnaderna för den nya älgförvaltningen inte kommer att överstiga intäkterna. Framför allt ska det inte få leda till att det är de enskilda jägarna själva som kommer att bära kostnaden för det nya systemet.
I betänkandet har vi en motion som handlar om § 28 som jag vill nämna med ett par ord. § 28 är den, milt sagt, ganska omdiskuterade paragraf som behandlar djurägares rätt att försvara sina tamdjur vid rovdjursangrepp. Vi har ofta diskuterat här i kammaren hur långt denna rätt ska sträcka sig. Vi är en majoritet av riksdagspartierna som står bakom den förändring för utökade rättigheter som har genomförts. Det förvånar mig att det ändå finns ett par partier som fortfarande tycker att vi ska inskränka dessa rättigheter igen.
Om vi verkligen vill ha ett helt Sverige som ska vara levande, om vi vill ha öppna landskap och om vi vill ha lantbruk med djur i hela landet måste vi också ge förutsättningar för det. I dag har vi en rovdjurspolitik som har lagts på is, vilket medför rätt stora problem för många av dem som försöker bedriva till exempel fäbodbruk och annan utsatt djurhållning. Det är lite svårt att förstå att det då finns partier som ytterligare vill försvåra för dem.
Innan § 28 ändrades för några år sedan för att ge ytterligare möjligheter att skydda sina djur framfördes argument mot det som egentligen gick ut på att man skulle hota hela den svenska vargstammen om man skulle utöka reglerna. Nu står vi med facit i hand och ser att så har det verkligen inte blivit. § 28 har fungerat bra. Den svenska vargstammen har definitivt inte lidit några stora förluster på grund av dessa förändringar. Tvärtom växer den fort i dag. Med den brist på förvaltningspolitik som råder i detta nu är det märkligt att man fortfarande ser § 28 som ett hot mot vargstammen.
Fru talman! Vi går nu till frågan om småviltsjakten i de svenska fjällen. Också detta är en fråga som vi har diskuterat ganska många gånger i den här kammaren vid det här laget. Faktum är att vi hade en möjlighet att avgöra den för ganska precis ett år sedan då vi i oppositionen fick majoritet för ändring av reglerna i utskottet. Men på grund av en del missar under omröstningen i kammaren blev det inget nytt beslut, så nu står vi här igen.
Majoritetsförhållandena är desamma som under förra året. Likaså är de argument som jag framförde då desamma. De borgerliga partiernas argument är troligen också desamma som för ett år sedan. Den stora skillnaden är väl egentligen att den borgerliga majoriteten nu har haft ett helt år på sig att genomföra förändringar. Man har haft ett helt år på sig att prata med oss om hur man skulle kunna göra situationen bättre. Denna chans har man inte tagit. Därför står vi nu här igen.
Jag tänker kort redogöra för historien bakom detta för att påminna oss om upprinnelsen till debatten. I november 2006 kom ett brev till den då alldeles nytillträdda borgerliga regeringen från EU-kommissionen. I brevet ställdes frågan ifall det möjligen kunde vara så att Sverige bröt mot tjänstedirektivet när man gynnade i Sverige boende jägare framför andra jägare enligt 3 § rennäringsförordningen.
Här hade regeringen ett antal valmöjligheter om hur man skulle hantera situationen. En av dem hade varit ganska naturlig. Man kunde ha svarat kommissionen och förklarat varför man hade regler som gynnade de i Sverige boende jägarna. Det gjorde man inte. I stället rev man direkt upp reglerna och öppnade för alla att jaga fritt i de svenska fjällen. Det är unikt. Om vi ser oss om i världen finns det inte speciellt många ställen dit man som svensk jägare kan åka och lösa jaktkort på samma premisser som de som bor i landet och gå ut och jaga på statlig mark utan att ha med sig någon över huvud taget. Sverige är unikt när det gäller detta.
Efter det att Sverige öppnade fjällen för de utländska jägarna har EU godkänt tre länders särbehandling av egna jägare. Det är våra nordiska grannar Norge, Danmark och Finland, som alla gynnar sina egna jägare betydligt tydligare än vad vi gjorde i Sverige före 2007. Faktum är att en del europeiska länder har visat sig särbehandla egna jägare utan att deras fall alls dragits till prövning. Det kan ses som ganska naturligt eftersom det är få som delar den svenska regeringens tolkning att detta kan innebära ett regelbrott. Faktum är att det inte alls är svårt att hitta länder som har valt att gynna sina egna jägare. Det är svårare att hitta något land som inte gör det.
EU har slagit fast att jakten inte är en tjänst; också om detta är vi överens här i kammaren. I European Charter on Hunting and Biodiversity rekommenderas en positiv särbehandling av inhemska jägare av sociala skäl samt att utländska jägare måste finna sig i specialregler och högre priser.
Att återställa § 3 skulle alltså inte möta några hinder, enligt detta. Trots det har regeringen vägrat i sten att riva upp ändringen. Anledningarna och argumenten till det har varierat lika mycket som antalet debatter vi har haft här i kammaren. Regeringspartierna har snärjt in sig i diverse paragrafer och juridik. Man har försökt hitta så många efterhandskonstruktioner som det bara går för att slippa erkänna att man fattade ett förhastat beslut 2007.
Men, fru talman, kom ihåg vad det handlade om från början! Det handlar om ett brev från kommissionen där den undrar om vi möjligen bröt mot EU:s tjänstedirektiv med de gamla reglerna. Om man läser brevet, vilket jag hoppas att alla har gjort, ser man att det avslutas med att kommissionen ber de svenska myndigheterna att inkomma med eventuella synpunkter och information om eventuella åtgärder som de planerar att vidta för att förekomma tänkbara överträdelser av gemenskapsrätten.
Man kan inte säga att det är en speciellt hård skrivning. Man kan tycka att det är lite märkligt att regeringen agerade så snabbt för att ändra reglerna i stället för att föra en dialog med EU-kommissionen.
Om vi talar om tjänster är poängen att den fria rörligheten för just tjänster handlar om att företag ska ha rätt att bedriva verksamhet var som helst inom gemenskapen. Det handlar
inte
om att man inom gemenskapen alltid har en rättighet att köpa vad man vill. För att tala klarspråk: Det är helt enkelt inte, och det kommer aldrig att vara, en mänsklig rättighet för folk i hela världen att köpa fri jakt i de svenska fjällen.
Vad kan vi göra nu, då? Jo, vi river upp det felaktiga beslutet och börjar om. Om EU-kommissionen då kontaktar oss inleder vi en dialog med dem. Nu har regeringen fått träna en del på det i andra frågor, bland annat den om vargen, så nu vet man hur det går till. Min förhoppning är att vi i dag ska kunna hjälpa regeringen lite på vägen med att riva upp, att göra om och att göra rätt.
Vi behöver få ordning på jakten i de svenska fjällen. Situationen som den är nu är inte hållbar. Det finns många vittnesmål om det; jag har talat om dem tidigare här i kammaren. Jag vill understryka att jag verkligen inte vill hindra utländska jägare från att jaga i de svenska fjällen. Jag vill att de ska komma hit. Jag vill att de ska främja den lokala turistnäringen. Men då ska de göra det för att de köper en exklusiv, kontrollerad jakt - inte som den sker i dag. Om det är alla överens. Turistföretagen, oppositionen, jägarna och rennäringen är överens - men inte regeringen. Nog kan man tycka att det är lite märkligt.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i den del som handlar om fjälljakt, avslag på reservation 2 och bifall till reservation 3.
(Applåder)