Herr talman! Att samtliga medborgare har samma grundläggande fri- och rättigheter men också skyldigheter är en förutsättning för att ett land ska kunna kalla sig demokratiskt. Att samtliga medborgare har samma grundläggande fri- och rättigheter men också skyldigheter är en självklarhet i en rättsstat.
En stat som särbehandlar sina medborgare på grundval av etnisk eller kulturell tillhörighet kan inte anses uppfylla de mest grundläggande kraven på en demokrati eller principerna för en rättsstat. I dag 2012 särbehandlas medborgare i Sverige just på grund av etnisk eller kulturell tillhörighet.
Herr talman! Vi sverigedemokrater anser att den samiska minoriteten, den samiska kulturen och samernas ursprungliga levnadssätt är en naturlig och skyddsvärd del av Sverige.
Vi sverigedemokrater anser att den samiska minoriteten ska erhålla statens stöd för att bevara sin kultur och särart. Vidare anser vi att den samiska minoriteten ska skyddas från diskriminering och negativ särbehandling.
Men skydd från diskriminering och särbehandling ska syfta till att ge samerna samma grundläggande fri- och rättigheter, samma möjligheter, samma del i det svenska samhället som alla andra medborgare, inte mer rättigheter och inte mer möjligheter på någon annans bekostnad.
Någonting som vi kan vara helt säkra på är att det då blir någon annans grundläggande fri- och rättigheter som kränks, någon annans möjligheter som begränsas och någon annan som diskrimineras. Så kan vi inte ha det i ett demokratiskt Sverige som bygger på rättsstatens principer.
Herr talman! I början av februari var jag uppe i västra Västerbotten och träffade en grupp människor vilkas grundläggande fri- och rättigheter har kränkts, en grupp människor som har diskriminerats just på grundval av sin etniska och kulturella tillhörighet.
Jag träffade där en grupp människor där en del kallade sig själva samer och andra inte. Vissa har rösträtt i Sametinget, andra har det inte. De som kallade sig själva samer hade samtliga ursprung i vad vi brukar benämna jakt- och fiskesamerna som är den ursprungliga samiska befolkningen i den övervägande delen av samernas traditionella utbredningsområde.
Gemensamt för dem alla var att de hade diskriminerats på grund av sin etniska och kulturella tillhörighet. De hade diskriminerats av den svenska staten och av den svenska statens förlängda arm, nämligen länsstyrelsen.
Anledningen till att jag var där var att de hade ringt mig och bett mig komma. Jag var inte den första politiker som de hade talat med, långt därifrån. Jordbruksminister Eskil Erlandsson och Lars Ohly är bara två av alla de politiker som de hade träffat och framfört sina synpunkter till, politiker från i stort sett alla politiska partier representerade i Sveriges riksdag. Nästan alla har de förfärats av det de har fått höra, och alla har lovat att ta tag i saken, att se till att få till stånd en förändring och att ta med sig frågan till Stockholm och där driva den. Alla har de lovat dessa människor upprättelse. Men absolut ingenting har hänt. Nu bemöts de bara med tystnad. Det var löften som inget var värt. De människor som vi talar om utgör ju ingen större väljargrupp. Kanske är det därför.
Vad är det dessa människor har varit med om? Dessa människor och deras förfäder har levt i dessa områden i många generationer, i hundratals och kanske i tusentals år. Där har de brukat jorden, jagat, fiskat, tagit ved för bränsle och använt naturens resurser, ofta helt enkelt för att överleva.
De är i dag ägare och förvaltare till stora delar av de landområden som har skötts och brukats av dem, deras föräldrar och i sin tur av deras föräldrar i generation efter generation. De är ägare till marken, men de är inte brukare till sina egna marker. Den rätten har i stället den svenska staten tagit ifrån dem och gett den till andra, ofta med kortare historisk anknytning till samma områden.
De har äganderätten men inte brukarrätten till sina egna marker. Där jagar och fiskar i dag andra samer, samer som tillhör en sameby, samer som har rätt att äga renar.
Herr talman! Jag tänker inte göra detta till en debatt om vem som var först. Vem som efter att inlandsisen hade dragit sig tillbaka var först med att sätta sin fot på ett stycke mark är i dag, tusentals år senare, rätt ointressant och inget som vi i dag kan bygga vår rättskipning på.
Men jag ska berätta en liten saga, om talmannen tillåter.
Det var en gång en upptäcktsresande som vi kan kalla Sven som tillsammans med sitt manskap seglade norrut uppför kusten i tre skepp. Vi kan kalla dem Svea, Göta och Vende. De sökte en ny och närmare väg till Indien. I stället fann de ett oupptäckt stycke land som beboddes av människor med konstiga kläder, konstiga vanor och som levde nära naturen. Under några hundra år fördrev man dessa urinvånare, stal deras land och satte urinvånarna i reservat.
Därmed var det slut på sagan. Detta var naturligtvis inte sant. Det var inte så det gick till. Den historien härrör från en helt annan världsdel med helt andra kulturer och människor inblandade.
Sant är att det har förekommit övergrepp på samer, inte sällan från staten eller kungen, som ofta var samma sak, och deras representanter. Men det var en typ av övergrepp som drabbade många i Sverige, oavsett var de bodde och vilken kulturell eller etnisk härkomst de hade.
Men den bild som man kan få av en felaktig och snedvriden debatt är ändå en historia, en felaktig sådan, som liknar den korta saga som jag nyss berättade.
Viljan att vi i Sverige ska ha våra egna "indianer" som ska skyddas från all världens olyckor har överskuggat en korrekt historieskrivning. Sanningen är egentligen att människor med olika etniska och kulturella ursprung har levt i det som i dag utgör renbetesområden i hundratals och kanske tusentals år. Det går inte att i dag fastställa vem som var först och på grundval av detta bestämma vem som har rätt och vem som inte har rätt att bruka marken. Detta är forskarna tämligen överens om att de är oense om. Det finns alltså flera åsiktsriktningar.
Vad som däremot är känt är att dagens rendrift med stora årstidsvandrande hjordar i större delen av den svenska fjällkedjan är en relativt ny företeelse.
Historiskt sett har ett mindre antal renar i dessa områden ägts av småbrukare, av jakt- och fiskesamer och av andra för transport, för kött och för skinn.
Påfundet att renar får ägas endast av samer som är medlemmar i en sameby saknar helt historisk bärighet och är en märklig och diskriminerande konstruktion.
Sedvanan att hålla renar i stora hjordar med årstidsvandringar till nya betesmarker har i vissa delar av fjällkedjan funnits under mycket lång tid. I andra delar av fjällkedjan härrör den från tiden efter kriget mellan Ryssland och Sverige i början av 1800-talet, då många samer som praktiserade den typen av renskötsel antingen fördrevs eller flydde från ryskt område in på svenskt område. Större delen av dagens renskötsel, från norra Dalarna och upp till Norrbotten, härrör från denna händelse - urminnes hävd.
Herr talman! Det faktum att staten har tilldelat en viss grupp samer särskilda privilegier har gjort att svenskar och andra grupper av samer med rätta har känt sig diskriminerade. Med detta vill jag förtydliga att även samerna är svenskar. Detta har gett upphov till stora motsättningar och infekterade konflikter.
Svenska medborgare av samisk börd boende i södra och mellersta Sverige bör inte ha mindre rättigheter än medborgare av svensk börd i dessa områden. Medborgare av svensk, finsk eller annan börd bör inte ha mindre rättigheter än medborgare av samisk börd i norra Sverige. Detta borde vara en självklarhet i ett demokratiskt Sverige som bygger på rättsstatens principer.
Sverigedemokraterna föreslår därför en översyn av rennäringslagen i syfte att garantera att alla medborgare har samma rättigheter och är lika inför lagen.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 1.