Herr talman! Denna vecka kommer Sverige att besluta om leverans av ett nytt artillerisystem. Denna fråga har väckt föga uppmärksamhet i massmedierna och i allmän debatt - enligt min mening mindre uppmärksamhet än skattemiljarderna och tillvägagångssättet egentligen motiverar.
Renoveringen och modifieringen av Haubits 77B är ett skolexempel på svensk försvarsmaterielpolitik. Den här politiken vilar på tre underliggande förutsättningar:
För det första kommer hänsynen till försvarsindustrins arbetstillfällen i Sverige alltid att vara politiskt viktigare än själva försvarsförmågan.
För det andra tror sig industri och respektive försvarsgrenar leva i en sorts symbios med varandra; utan flygindustri inget flygvapen och utan flygvapen ingen flygindustri och så vidare.
Många har till exempel förundrat sig över att en modern krigsmakt som den svenska har så få helikoptrar trots att behoven alltid har varit stora i detta glest bebodda och avlånga land. Kanske finns det flera olika förklaringar till detta, men den viktigaste är naturligtvis att vi inte har och aldrig någonsin har haft en svensk helikopterindustri. Men vi har, herr talman, förvisso företag som säljer stridsfordon, artilleri, stridsflygplan och stridsfartyg. Här har det inte funnits några brister, åtminstone inte kvantitativt.
För det tredje lämnar just försvarsmaterielsidan stor handlingsfrihet med avseende på formerna för beställning. Staten behöver inte handla upp i fri konkurrens, vilket gör att man mer eller mindre fritt kan välja vem man vill köpa av. Regeringen kan också mer eller mindre fritt välja vilka uppgifter i anskaffningen som ska vara hemliga. Det som ögat inte ser gråter det ju inte heller över. Med andra ord köper vi nästan alltid svenska särlösningar, och prislappen håller vi hemlig för skattebetalarna.
Folkpartiet liberalerna yrkade på att vi inte skulle beställa de nya kanonerna nu. Skälen härtill var flera. Viktigast var naturligtvis att det på den öppna marknaden redan finns kanoner med de egenskaper som nu efterfrågas. För dessa kanoner är utvecklingskostnaderna redan betalda och de barnsjukdomar som alltid förekommer redan åtgärdade. Bara detta att de redan finns innebär med garanti att de blir billigare och bättre än de kanoner som kanske kan levereras av svensk industri om fem år.
I det här sammanhanget är tillverkningsseriernas längd av utomordentlig betydelse. Sverige är ett litet land med en ständigt krympande insatsorganisation. I dag bedöms vårt behov av artilleri att uppgå till 24 kanoner. Med så få kanoner att fördela utvecklingskostnader på blir styckpriset orimligt högt. Vem skulle komma på tanken, herr talman, att ta fram 24 exemplar av en personbil eller ens ett civilt flygplan?
Försvarsmaterielmarknaden är köparens marknad. Överkapaciteten är enorm. En som köper i stället för att själv utveckla har en helt annan förhandlingsposition. Det räcker med att se på de så kallade motköp som aktualiseras i samband med större internationella affärer.
Lika viktigt är dock att den materiel som det svenska försvaret anskaffar passar med den materiel som används av andra länder. Här har valet av svenska särlösningar inneburit stora problem och kostnader genom åren.
När ÖB nu vill uppgradera ett antal JAS-plan samtidigt som han avvecklar andra beror det bland annat på att våra äldre plan inte kan samverka och kommunicera med flygplan från till exempel Nato. Motsvarande bekymmer finns i princip på alla materielområden.
Men om nu Folkpartiet har rätt i dessa avvägningar, är då regeringen och majoriteten i försvarsutskottet ute och cyklar? Nej, inte alls! Jag har goda skäl att tro att Sveriges försvarsminister starkt reagerade mot det föreliggande förslaget när det första gången kom på hennes bord - liksom Lars Ångström och Miljöpartiet reagerade då frågan i höstas var uppe här i riksdagen. Jag tror att det också finns en del företrädare i högkvarteret som har varit måttligt entusiastiska över det projekt som nu ska beslutas.
Problemet är bara att motstående intressen är starka. Fack och arbetsgivare vill ha produktionen i gång. Delar av försvaret vill ha sina kanoner, och övriga vill inte stöta sig. Summan av kardemumman blir att den politiska debatten dör ut. Under tystnad söker blickarna sig mot taket.
Herr talman! Ett enigt försvarsutskott har vid ett par tillfällen efterlyst ett ökat inflytande över viktigare materielbeställningar. Så särskilt mycket har, åtminstone enligt Folkpartiets mening, hittills inte hänt. Men det är viktigt att poängtera att själva förutsättningen för ett sådant inflytande är att partierna här i riksdagen åtminstone någon gång är beredda att säga ifrån. Ännu har vi inte nått dit.
I andra länder, till exempel i USA, är öppenheten och ifrågasättandet mycket friskare. På kongressens hemsida kan man följa alla stora utvecklingsprojekt, tidsramar, leverantörer, prislappar och så vidare. I USA kallas ansvariga industriföreträdare och representanter för försvarsmakten till förhör när det strular till sig. Herr talman! Man skräder inte orden vid de tillfällena.
Jag välkomnar att utskottet har ställt krav, om än otydligt, när det gäller interoperabilitet och att regeringen bör återkomma om de ekonomiska ramarna för projektet överskrids. Detta är steg i rätt riktning men naturligtvis otillräckligt.
Herr talman! Folkpartiet är inte motståndare till jobb i skogslänen. Folkpartiet tycker också att näringspolitik är viktigt. Folkpartiet är inte heller motståndare till att behålla artillerifunktionen inom det svenska försvaret, snarare tvärtom.
Däremot menar vi att både arbetsmarknads- och näringspolitik bör bedrivas generellt och över de anslag som i statsbudgeten finns för ändamålet. Det materielanslag som försvarsutskottet hanterar ska syfta till att skapa bästa möjliga försvar till minsta kostnad.
Vi har objektivt försökt väga projektet Archer mot andra befintliga alternativ och Försvarsmaktens övriga behov. Detta, herr talman, har lett till att vi yrkar avslag på regeringens förslag och bifall till reservationen.