Herr talman! Tillåt mig att rätta Allan Widman. Det är den näst sista diskussionsdagen för utskottet.
Men han har helt rätt i att det finns en skillnad i Miljöpartiets och Folkpartiets försvarspolitiska syn i den bemärkelsen att vi menar att det är viktigt att ta konsekvenserna av den enighet som finns om att invasionshotet inte längre finns, om att prioritera resurserna på de operativa behoven och att i en sådan prioritering ha förmåga och styrka att avveckla sådant som inte behövs, att faktiskt välja bort och inte fortsätta tro att man kan ha allting kvar utifall det om 30 eller 40 år skulle hända någonting. Det blir en ohållbar politik och framför allt en ineffektiv politik som minskar Sveriges förmåga att bidra i internationella sammanhang.
Låt mig slutligen säga att jag önskar Allan Widman lycka till som en möjlig borgerlig försvarsministerkandidat, och jag önskar honom lycka till med att ha ett större inflytande än vad Folkpartiet har haft tidigare på försvarspolitikens utformning. Jag minns någon gång i mitten av 90-talet eller strax innan, då Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg väldigt klarsynt uttryckte möjligheten att minska Sveriges militärutgifter. Det var ingen originell idé, för det var ju precis det som hade hänt över hela Europa sedan ett antal år tillbaka. Men han var en av de få i Sveriges riksdag som stod upp och sade detta, vilket tyvärr inte resulterade i någon enda millimeters förskjutning. Därför önskar jag Allan Widman bättre lycka i ett eventuellt borgerligt samarbete i framtiden, som jag hoppas blir i opposition.