Herr talman! Jag tackar Karin Sundin för anförandet.
Det var trevligt att höra Ida Östlunds berättelse om vilken skillnad det gör att ha en ledarhund. Av anförandet kunde man också uppfatta att diskussionen handlar om ledarhundars vara eller inte vara, men så är det inte. Sverige har sedan lång tid tillbaka en verksamhet med ledarhundar.
Den behöver förbättras på olika sätt. Det konstaterade ledamoten också i sitt anförande, och vi behöver lägga tid och kraft på att utveckla det hela. Just därför blir det lite märkligt att förslaget till beslut, alltså den stora förändring som föreslås i dag, inte handlar om att utöka ledarhundsverksamheten eller om att göra det mer som i Norge. Det handlar inte i sak om att göra det bättre för dem som har behov av ledarhundar, utan det handlar om att föra över ansvaret från Synskadades Riksförbund till en statlig förvaltningsmyndighet.
Ledamoten tyckte att det var viktigt att lägga tid, energi och kraft på det som är viktigt i den här frågan. Då tänker man sig ju att det måste ha varit en enorm kritik emot Synskadades Riksförbund och deras sätt att hantera ledarhundsverksamheten, när det som vi lägger tid och kraft och energi på i dag faktiskt är att flytta verksamhet från deras ansvarsområde till Myndigheten för delaktighet. Men så är det inte. Min fråga till ledamoten och Socialdemokraterna är därför: Varför är det så viktigt att flytta över ansvaret till en statlig förvaltningsmyndighet?