Herr talman! Jag vill gärna gå tillbaka lite i tiden, till den tid när vi hade välfärdstjänsterna helt och hållet inlåsta i den offentliga sektorn.
Vad ledde det till? Jo, det var bristande valfrihet. Det var en dålig kvalitet, eftersom man inte kunde påverka eller välja den skola, den förskola, den äldrevård som man faktiskt ville ha.
Dessutom ledde detta till att det uppstod köer i snart sagt alla omsorgsverksamheter och i sjukvården. Jag minns när väntetiderna för en operation kunde vara upp till tre år, trots att man redan hade fått sin diagnos. Det enda detta resulterade i var att man fick gå sjukskriven och ha fruktansvärt ont i sitt knä eller i sin höft under en väldigt lång period.
Mot denna bakgrund tycker jag att det är en fantastisk utveckling som har skett under de senaste 20 åren, där både patienter, elever och personal har tjänat stort på att kunna utveckla verksamheten och dess kvalitet. Inte minst, och tvärtom mot vad Ulla Andersson påstår, visar ofta undersökningar när man intervjuar de anställda i fristående skolor eller vårdinrättningar att personalen där har betydligt större arbetstillfredsställelse och känner att de har inflytande över sitt arbete och kan styra det i betydligt större utsträckning.
Mot denna bakgrund vill jag svara Ulla Andersson att jag tycker att detta är en fantastisk utveckling!