Herr talman! Jag tycker att Jenny Petersson formulerade det väldigt väl: Vi vet - och precis som ministern säger är det djupt oroande - att många barn och ungdomar i dag mår dåligt psykiskt, men vi vet inte riktigt varför.
Detta tycker jag egentligen är den stora frågan. Det finns många orsaker till det, och när man djupdyker i och tittar på ett ärende tror jag att man kan se många olika orsaker till att det har blivit som det är. Men hur kan samhället förhindra psykisk ohälsa bland barn och unga? Varför är ungas självkänsla svagare i dag än tidigare? Det finns ju inget entydigt svar, utan det är lite olika; man läser olika forskningsrapporter och så vidare. Men varför har det blivit så här?
Jag tycker att det även finns ett föräldraansvar. Jag var färdig socionom 1982, och då kunde man nästan alltid hitta förklaringar i att det gällde barn till missbrukare eller barn som på annat sätt levde i social utsatthet. I dag är det dock inte riktigt så, utan det slår över alla socioekonomiska grupper - om man nu ska prata i termer av klass.
Detta är en fråga som man kan ligga sömnlös på natten över. Varför är det så? Varför är det så många vuxna som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, stressrelaterad utmattning och så vidare? Varför mår barn och unga så dåligt som de gör?
Jag vill avsluta med en amerikansk studie som jag läste när jag pluggade till socionom. Den handlade om barn i Bronx som hade växt upp i missbruksmiljöer och som det hade gått väldigt bra för. De hade inte drabbats av psykisk ohälsa tack vare att det fanns någon vuxen i närheten - damen i snabbköpet - som de kunde prata med varje dag. Det saknas vuxna på något sätt.