Herr talman! Först yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga reservationer.
Jag tänkte att jag skulle uppehålla mig vid fem punkter: jaktens betydelse generellt, lite grann vad alliansen har levererat och naturligtvis betänkandets innehåll, lite grann vad som är på gång just nu och lite grann vad vi syftar på att åstadkomma i framtiden.
Beträffande jaktens betydelse är jakten en stor upplevelse för dem som ägnar sig åt jakt, inte minst på kunskapssidan. För att kunna jaga i Sverige fordras det att man har en kunskap som gör att man vet vad man sysslar med. Det är en oerhört stor tillgång att detta krav kom till. Socialt är det viktigt att kunna umgås otvunget och tillsammans med meningsfränder i frisk natur. Det finns en folkhälsoaspekt som inte är att förringa. Det är ca 7 miljoner jaktdagar som den samlade svenska jaktkåren har per år.
Jakten har betydelse också när det gäller att reglera och hålla stammarna på en lämplig och vettig nivå, att vi via jakten kan se till att vi får en tillväxt av önskade djurslag. Det visar inte minst björnförvaltningen. Det handlar om en balans. Det handlar i grund och botten om att det finns fodertillgång i naturen, det finns bytesdjur och det finns rovdjur. Balansen måste hållas på ett sådant sätt att det kan finnas utrymme för meningsfull jakt för människor.
Ett annat värde är det rent ekonomiska. Jakten anses av oberoende forskare vara värd över 3 miljarder per år, vilket jag tycker är notabelt. Den inbringar 15 miljoner kilo viltkött i det svenska folkhushållet, ungefär 2 kilo per person. Detta är naturligt ekologiskt kött, inte så att säga konstruerat ekologiskt. Det uppfyller devisen: Bruka utan att förbruka. Jakten har en självklar ställning i det svenska samhället.
Vi har på dessa två och ett halvt år levererat. Vi levererade ganska snabbt ett mer resonabelt sätt att hantera ammunitionsbly än det absoluta stopp som skulle ha varit för handen redan nu. Det bygger på att man inte har lyckats förstå skillnaden mellan biotillgängligt bly och metalliskt bly. Orsaken till detta är en djurskyddstanke, nämligen att det inte finns någon annan vettig metall att använda som ger samma djuretiska värde som just bly. Intill dess det inte finns något bra alternativ är det klokt av alliansregeringen att se till att vi får använda det. Kommer det ett fullgott alternativ kommer jägarna självklart att gå över till det.
När det gäller § 28 har det i decennier varit efterfrågat att den skulle öppna för en möjlighet att försvara sina tamdjur. Den regelförändring som regeringen nu har vidtagit bygger alltså på sunt förnuft. Den förutvarande regeringen var fullständigt tondöv när det gällde att lyssna på människor och deras förtvivlan över att stillatigande behöva se när deras djur massakrerades. Detta har alliansregeringen ändrat på. Vi har också underlättat vildsvinsjakten, bland annat genom möjligheten att använda belysning i samband med den.
Jag påstår att alliansregeringen och allianspartierna har levererat mer på två och ett halvt år än vad den socialdemokratiska regeringen med stödpartierna gjorde på tolv år, och det tycker jag att medborgarna bör höra för att de ska förstå skillnaden. Det gör skillnad.
I betänkandet som vi i dag hanterar tas frågan om eftersök efter trafikskadat vilt upp. Naturligtvis är det viktigt att ha vissa grundläggande fakta, nämligen att det alltid är bilförarna eller motorcykelförarna, människan, som är orsak till viltolyckor. Det står nämligen i trafikkungörelsen att man inte får framföra ett fordon snabbare än att man kan stanna. Alltså är det väldigt tydligt fastlagt vem det är som ansvarar för skadan, nämligen vi människor. Därför är det viktigt att vi har ordning och reda när det gäller eftersöket, och det inte minst av djurskyddsskäl. Det ska kunna gå snabbt och det ska vara effektivt för att minska lidandet för djur som är skadade.
Detta har varit ett frivilligt åtagande som har pågått alldeles för länge. Därför är jag överens med tidigare talare om att vi måste se till att få en ändring. Då är det naturligtvis inte rimligt att det är jägarna själva som ska stå för detta. Det pågår just nu ett arbete för att hitta en lösning som gör att vi kan få en annan tingens ordning. Dessutom kommer man att ta upp möjligheten att gå över annans mark när inte markägaren är anträffbar, vilket också är viktigt för att minska tiden och förkorta djurets lidande.
Fjälljakten har tagit stort utrymme i debatten så här långt. Det är en fråga som hamnade rakt i knäet på alliansregeringen. Det var ingenting som alliansregeringen tog upp själv. Det var alltså ett mål på gång i EU-domstolen. Ett svenskt helikopterföretag hade synpunkter på att vi hade olika regler, vilket kunde vara ett handelshinder rent tjänstemässigt, inte i själva upplåtelsen av jakträtten men tjänsterna kopplade till den. I den samlade bedömning som gjordes av bland annat Kommerskollegium men också av juristerna på UD - UD är i högsta grad inblandat i denna fråga - och juristerna på Jordbruksdepartementet kom man samfällt fram till att det här klarar inte Sverige att driva. Alltså gjorde man förändringen, och därvid är vi. Jag kan bara nämna att Danmark nu är på gång att ändra av precis samma skäl, vilket stöder att den svenska linjen förmodligen är den korrekta.
Sedan detta inträffade finns det en positiv särbehandling i så måtto att de som bor i fjällkommuner har möjlighet att köpa årskort, vilket inte andra har, och det är gott och väl. Förmodligen är också länskort på gång, men detta är någonting som länsstyrelserna håller i. Det är ingenting som regeringen stadgar om.
När vi då kommer till jakt och EU tycker jag att det är viktigt att framhålla just nu att det är naturvårdsdirektivet som ligger till grund för mycket av de frågor vi diskuterar. Det är bland annat art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet som göms bakom detta.
Det pågår för närvarande en utvärdering, och jag hyser gott hopp om att vi med den som grund har möjlighet att få en bättre tingens ordning, att vi i ökad utsträckning kan få en nationell bestämmanderätt. Där vill jag också påpeka att vi har ett ganska tydligt ställningstagande från utskottets sida med i betänkandet där vi förutsätter att man ska kunna ta ökade regionala hänsyn.
Avslutningsvis kan jag nämna lite grann om vad som är på gång. Jag kan då konstatera att en rovdjursproposition är under beredning och framtagning. Avsikten är att den ska presenteras här i början på juni. Också frågan om vildsvinsförvaltning bearbetas för närvarande, inte förvaltningen som sådan utan råd och anvisningar, inte minst när det gäller utfodring, för det finns en hel del att säga om det. Det pågår just nu en utredning om älgförvaltningen som ska ta sin grund i en mer biologisk utgångspunkt för älgens förvaltning än vad tidigare förvaltningsmetoder har gjort, vilket är bra. Och naturligtvis ska vi komma i mål med eftersöksfrågan. Det som har sagts tidigare är att man övergångsvis skulle kunna använda Viltvårdsfonden. Det har aldrig varit tanken att den ska kunna användas i längden. Men jag hoppas på att detta kommer till allmänhetens kännedom snart.
Slutligen, herr talman, ser jag framför mig att vi med hjälp av jakten ska få en ökad biologisk mångfald. Vi ska också kunna ha en meningsfull jakt i det här landet. Och det ska vara mindre EU-påverkan på vårt sätt att jaga. Jag utgår från att om vi ger ett ökat ansvar till markägarna i detta kan vi också få en bättre balans mellan betesdjur och rovdjur, en meningsfull jakt och människors möjligheter att uppleva den fina natur vi har.
(Applåder)