Fru talman! Det här är en debatt som omfattar två debattdeltagare, åtminstone inledningsvis. Hade det varit en allmän programdebatt om IMF:s och de internationella finansiella organens verksamhet föreställer jag mig att åtminstone sju ledamöter skulle ha anmält sig till talarlistan.
Varje gång vi behandlar ett ärende som har något om Internationella valutafonden eller Världsbanken i sin rubrik får vi en programdiskussion, en programdebatt. Den här gången var det så extremt att själva sakärendet inte ens berördes i Ulla Anderssons anförande.
Den framställning från Riksbanken som betänkandet avser gäller ett medgivande till Riksbanken att medverka i en utökning av kreditmöjligheterna för Världsbanken. Man redogör i betänkandet för bakgrund och innehåll i det förslaget.
Det finns en reservation som avstyrker, eller rättare sagt indirekt avstyrker, utskottets förslag genom att ställa villkor om en total förändring av Internationella valutafondens inriktning och verksamhet för att bifalla en sådan kredit. I Ulla Anderssons anförande berördes inte med ett enda ord frågan om kredit eller IMF:s roll i att återskapa ekonomisk balans framöver. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt.
Betänkandet gäller som jag sade en framställning från Riksbanken om att få ingå ett avtal om en bilateral kredit till Internationella valutafonden på 2,47 miljarder euro, ungefär 25 miljarder svenska kronor. Riksbankens framställning är en följd av Europeiska rådets beslut i mars förra året att från EU medverka med ca 75 miljarder euro i tillfälliga krediter som påfyllning till IMF:s totala utlåningskapacitet.
I april för ett år sedan ungefär beslöt Riksbankens direktion att ansöka om att riksdagen skulle stödja en medverkan i sådana tillfälliga krediter, men några månader senare, i anslutning till förhandlingarna mellan IMF och medlemsländerna, blev det tydligt att IMF begärde ett mer långsiktigt avtal.
Enligt framställningen begär IMF i kreditförhandlingarna med Riksbanken att den bilaterala krediten ska gälla under två år, att Internationella valutafonden ska ha möjlighet att ligga kvar med draget kreditbelopp under fem år och att det ska kunna förlängas i ytterligare två år. Enligt Riksbanken innebär detta att krediten i praktiken kan bli ett nioårigt åtagande från Riksbankens sida, vilket innebär att det krävs ett medgivande från riksdagen för att Riksbanken ska kunna ge den aktuella krediten. Det är av den anledningen som Riksbanken har dragit tillbaka sin ursprungliga begäran enligt sitt tidigare beslut och nu i stället begär riksdagens medgivande att ingå ett avtal om en mer långsiktig kredit på ca 25 miljarder svenska kronor. Utskottet har informerats om förändringen, om den nya krediten, och Riksbankens beslutsordning i brev från Riksbanken till finansutskottet i juli och september förra året.
Fru talman! Utskottet tillstyrker Riksbankens förslag. IMF är enligt utskottets mening en mycket viktig institution i dagens globala ekonomi och spelar därför också en allt viktigare roll i hanteringen av finanskrisen och för att förhindra framtida finanskriser. Utskottet bedömer det också som nödvändigt att IMF av det här skälet får garanterat tillräckliga resurser och välkomnar förslaget.
Vänsterpartiet har en reservation, som vanligt när det gäller framställningar som gäller IMF:s verksamhet, oavsett sakinnehållet i framställningen. Man fullföljer därmed en lång tradition av ifrågasättande av internationellt samarbete, från Nationernas förbund 1917 fram till i dag. Jag känner inte till någon organisation, om man nu bortser från de tidigare internationalerna på den andra sidan järnridån fram till 60-talet, som Vänsterpartiet och deras föregångare har velat delta i samarbete med.
Enligt reservationen vill man bland annat ställa som villkor att de förändringar som vi har hört begäras här av Ulla Andersson ska genomföras omgående, det vill säga en total förändring av hela inriktningen på IMF:s verksamhet som en förutsättning för att ge krediten.
Jag vill samtidigt säga att utskottet delar, liksom också regeringen och den tidigare regeringen i flera sammanhang framhållit, delar av den kritik som framförs, inte minst uppfattningen att IMF och andra internationella organisationer ska bli mer transparenta och öppna. Vi betonar i vårt betänkande också vikten av att den pågående reformeringen av IMF:s verksamhet fortsätter.
Vi har också framfört liknande uppfattning som den Vänsterpartiet framför i sin reservation när det gäller regeringens hantering av IMF-frågorna. Det finns också angivet i betänkandet. Men att ställa krav på en förändring i den riktning som Vänsterpartiet föreslår, men också i den riktning som utskottet anger på vissa punkter, som villkor för att ingå ett avtal ser jag som en ren demonstration på samma sätt som Vänsterpartiets tidigare demonstrationståg i samband med alla andra betänkanden som är kopplade till IMF:s verksamhet.
Utskottet föreslår att reservationen avslås.