Fru talman! Jag tackar statsrådet för en mycket ut-
förlig och bra redovisning av situationen och av bi-
ståndet. Vi har nu en katastrof vars dimension vi har
väldigt svårt att föreställa oss här hemma. Jag tror att
det är bra att det också beskrivs vad det är i omgiv-
ningen som kan utlösa krisreaktioner. I det s.k. HMR-
bladet beskriver Forum för svensk förening för hälsa
och mänskliga rättigheter fortlöpande vad som hän-
der. Där kan man läsa att t.ex. en röd tröja på någon
kan utlösa en krisreaktion, vrede och reaktioner som
vi som lever ett stillsamt liv här i Sverige inte riktigt
kan förstå. Även ett ljud kan framkalla minnen som
ingen kunde föreställa sig. Bara knattret från en dator
återkallade minnen av tortyr hos en person.
I denna skrift, som jag råkar ha framför mig, åter-
ges hur en person som var fängslad dag ut och dag in
bevittnade hur människor avrättades vid ett träd. Till
slut var det hans tur att ställa sig vid detta träd med
bindel för ögonen. När han hör skottet känner han hur
något varmt rinner längs benen på honom. Han tror
då att han är död. Det var han inte. Man hade skjutit i
trädet, och han hade kissat på sig.
Att bära den typen av minnen med sig resten av
livet utan att få hjälp att bearbeta dem är några exem-
pel på problemets omfattning.
Jag vill komplettera med en fråga, trots att svaret
är mycket uttömmande. Vi behöver hela tiden skaffa
oss ny kunskap. Vilka är de bästa metoderna? Hur
kan vi arbeta mest effektivt med tanke på att det rör
sig om så väldigt många människor? Ingår det i detta
bistånd att den svenska expertis som vi har kommer
att ingå i projekt? Detta är ju projekt som man samar-
betar med internationellt. Hur skall man bäst arbeta?
Hur kan man följa upp resultaten? Vad kan man lära
för framtiden? Detta är mina frågor till Pierre Schori.