Fru talman! Det är en spännande diskussion vi har i dag, föranledd av att Riksrevisionen har gjort en granskning. Rubriken talar om "statens styrning av äldreomsorgen", men i själva verket handlar det mer om en utvärdering av den stora satsning som alliansregeringen gjorde under åren 2010-2014 med mer än 4 miljarder kronor i specialriktade statsbidrag till just äldreomsorgen.
Det är intressant att se sammanfattningen och utvärderingen, och en slutsats man kan dra är att specialriktade statsbidrag har sin begränsning när det handlar om att styra hur äldreomsorgen ser ut.
Det kanske viktigaste staten kan göra för att få en bra äldreomsorg är att se till att kommunerna har tillräckligt med ekonomiska resurser. Alla som är kommunpolitiker vet att det inte handlar om framför allt statsbidragen utan att det handlar om att bedriva en vettig ekonomisk politik som gör att kommunerna får in stora skatteintäkter.
Det andra som är viktigt att staten ser till, och det kommer vi att debattera senare i dag, är kompetensförsörjningen. Även Riksrevisionens granskning kokar ned till att ett stort problem är just personalomsättningen och bristen på utbildad personal. Här har staten ett övergripande ansvar, och det är kanske viktigare än mycket av det andra vi diskuterar.
Sedan är det också statens ansvar att se till att lagstiftningen är anpassad till äldreomsorgen. Här är en av anledningarna till att det finns bekymmer i den svenska äldreomsorgen. De beror på att de människor som arbetar i äldreomsorgen har två helt olika lagstiftningar att utgå från. Å ena sidan är det socialtjänstlagen, och å andra sidan är det hälso- och sjukvårdslagen. Det är två helt olika lagstiftningar som många gånger inte alls pratar med varandra. För en åtgärd enligt hälso- och sjukvårdslagen kan ansvarig sjuksköterska omedelbart fatta beslut om vad som ska göras. Men om det råkar vara en insats enligt socialtjänstlagen krävs en behovsbedömning, och så vidare.
Centerpartiet har länge drivit att detta måste överbryggas. Staten måste se till att det finns en lagstiftning. Därför är vi glada över att regeringen har tillsatt en utredning som ska ta fram en lagstiftning för den svenska äldreomsorgen. Vi är helt övertygade om att det kommer att vara en viktig del i att minska problemen i äldreomsorgen.
Ytterligare ett ansvar som staten har är att utifrån lagstiftningen se till att det sker en skarp tillsyn. Här har det skett betydande förbättringar under senare år med Inspektionen för vård och omsorg. Där kommer vi också att se ytterligare intressanta granskningar göras, inte minst att coronapandemin har satt den svenska äldreomsorgen i blixtbelysning och visat vilka fördelar som har funnits och framför allt vilka brister som finns. Där måste vi tillsammans se till att Inspektionen för vård och omsorg får ytterligare skarpa redskap att utöva tillsyn över den svenska äldreomsorgen.
Sedan kommer vi till ett av de allra viktigaste redskapen, nämligen att mäta. Armand Duplantis skulle aldrig ha varit Sveriges eller världens främsta stavhoppare om han inte hade mätt. Alla som har försökt att gå ned i vikt vet att det är nog svårt, men om man inte skulle ställa sig på vågen skulle det vara ännu svårare. Vad Riksrevisionens granskning visar är att det faktum att man mäter och redovisar resultaten har en fantastisk effekt på att höja kvaliteten totalt sett. Det är inte så att en kommun är dålig och en annan är bra, utan man är bra på olika saker. Just där gör kvalitetsregistren att man faktiskt kan se hur bra man klarar något eller hur dålig man är på ett område. Precis som Riksrevisionen säger krävs mycket mer. Därför är det tråkigt att vi i utskottet inte har lyckats få majoritet för att ge Socialstyrelsen ett uppdrag.
Fru talman! Vi har nu hört både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tala sig varma för hur viktiga kvalitetsregister är. Men ändå har man inte ställt upp på Riksrevisionens krav, nämligen att ge ett uppdrag till Socialstyrelsen för att skärpa användningen av kvalitetsregister. Det beklagar jag, fru talman. Därför yrkar jag bifall till reservation 3, som handlar om detta.
Jag tänker inte yrka bifall till reservation 4, men jag vill ändå lyfta upp den fråga som tas upp i reservationen. Här är det fråga om något som jag har svårt att förstå, nämligen förslaget till tillkännagivande om att få en samordnad digital journalföring i äldreomsorgen med både hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det är en fråga som vi i Centerpartiet har drivit i många år eftersom frågan är ett stort bekymmer. Men det man glömmer är att regeringen 2019 tillsatte en utredning som i januari-februari lade fram ett betänkande med ett lagförslag. Betänkandet har nu varit ute på remiss, och remisstiden gick ut för bara några dagar sedan. Om den lagstiftningsprocessen rullar vidare och remissinstanserna inte är alltför kritiska kommer det att finnas en lag som träder i kraft sannolikt nästa sommar, och då kommer det att bli möjligt att se journalanteckningar på dem som är aktuella inom äldreomsorgen. Det gäller oavsett om det handlar om socialtjänst eller hälso- och sjukvård. Men det ska vara bevarad integritet för den enskilde, det vill säga att det är jag som avgör om socialtjänsten, äldreomsorgen eller sjukvården ska få tillgång till hela min journal.
Det blir lite bekymmersamt när riksdagen kommer att besluta om ett tillkännagivande, att regeringen på något sätt ska skrota förslaget, mitt i lagstiftningsprocessen, och börja arbeta med att ta fram något nytt, vilket möjligtvis kommer att innebära att det om ett antal år finns en produkt på plats. Det är olyckligt, fru talman.
Jag yrkar bifall till reservation 3 om att skärpa kraven på kvalitetsregister och att lämna ett uppdrag till Socialstyrelsen.