Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 om den nationella åtgärdsplanen, för det som lyser igenom i Riksrevisionens rapport är att vi behöver en sammanhållen plan.
Det har nu gått 29 år sedan vi fick Ädelreformen, som i och för sig var en fantastisk reform. Den innebar ju att multisjuka, årsrika människor fick möjlighet att flytta ut från långvården och in i egna bostäder och där få vård och omsorg dygnet runt. Det var bara det att kommunerna inte hade klart för sig hur mycket sjukvård som skulle komma att krävas. Behovet har ju ökat under årens lopp i och med att så mycket mer sjukvård kan ges i de egna hemmen och inte behöver åtgärdas på sjukhusen.
Sedan dess har det kommit utredning på utredning som i och för sig har innehållit sammanhållna åtgärdsplaner, men det har stannat vid vackra ord. Sedan har det av och till varit brandkårsutryckningar när man har upptäckt felbehandling med läkemedel och andra ting.
Jag har sagt förut i den här talarstolen att covid-19 också har fört något gott med sig i och med att bristerna i vården av och omsorgen om årsrika människor har blivit så tydliga. Då behövs en sådan här sammanhållen plan som tydliggör målsättningen att årsrika människor ska känna sig trygga hela livet, hela livsresan, i att man får sina behov tillgodosedda, och det av kunnig personal som kan ge trygghet men som också har förmågan till inlevelse i omsorgstagarens situation. Människor är ju olika, och personkemin fungerar också olika, så det kan behövas personalbyten i vården och omsorgen för att personkemin ska stämma. Det här behöver finnas med som en röd tråd i omsorgsplanen.
Sedan är det jättebra att Äldreomsorgslyftet nu har kommit, så att man kan utbilda sig inom ramen för sin tjänst. Det kommer under ett antal år att behövas pengar för detta, inte några miljarder årsvis utan kontinuerligt i den ordinarie budgeten.
I min utredning om fast omsorgskontakt i äldreomsorgen räknade vi med att utbildningsbehovet skulle vara fyllt 2030. Genom att gränsen vid vilken man tror att man är klar med undersköterskeutbildningarna har sänkts till 2028 kan den tiden kortas lite grann. Det här arbetet måste följas med utbildning, med behovstillfredsställelse hos de årsrika med ett kvalitetsregister, som ni varit inne på här förut.
Det har talats mycket om statens och kommunernas behov. Jag skulle vilja säga att det handlar lika mycket om behovet för vård- och omsorgsgivarna i de enskilde boendena att följa siffrorna.
I sydvästra sjukvårdsområdet i Stockholm fick vårdcentralerna följa upp sin egen läkemedelsbehandling och regelmässigt diskutera siffrorna och jämföra dem med andras. Användningen av de tre största läkemedelsgrupperna - sömnmedel, smärtstillande medel och antibiotika - sjönk omedelbart med 10 procent när förskrivarna fick se sina egna siffror. Och jag är övertygad om att om man hade regelbundna möten för personalen på boendena, i omsorgsområdena, för att titta på sina egna siffror och diskutera dem i en förlåtande miljö skulle det ske klara förbättringar också där. De här uppgifterna inrapporteras från verkligheten. För att man inte ska slarva med inrapporteringarna ska man på ett begripligt och läsbart sätt få tillgång till de egna siffrorna och kunna jämföra dem med andras. Vi talar ju olika språk inom olika delar av samhället. Statistiker har sitt, vårdgivare sitt och så vidare.
Kvalitetsregistret är jätteviktigt. Det är ett arbete som behöver prioriteras och inte bli någon långrot.
Jag vill avrunda med att 1900-talet var barnens århundrade. Jag skulle vilja se att 2000-talet går till historien som de årsrikas århundrade, det århundrade då man såg vilken resurstillgång de årsrika är fram till de sista dagarna och hur vi lyckades tillgodose deras vård- och omsorgsbehov.