Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport. Man har granskat Äldresatsningen 2010-2014, det vill säga den period då Göran Hägglund var sjukvårdsminister och Maria Larsson var äldreminister i den dåvarande alliansregeringen. När jag skrev ordet alliansregeringen kändes det nästan som att det är en halv evighet sedan. Man kan ju säga mycket om vad den regeringen gjorde och inte gjorde. Och kanske borde jag som företrädare för ett parti som var i opposition till den regeringen anlägga ett kritiskt perspektiv på det som framgår av Äldresatsningen, men jag vill i stället passa på att rikta lite beröm eller rent av ett tack till de två ministrarna Hägglund och Larsson.
Fru talman! Tidigare talare har tagit upp vikten av kvalitetsregister och hur de påverkar och har påverkat arbetet med kvaliteten inom äldreomsorgen. Jag vill i stället lägga en del av tiden i mitt tal på att prata om samverkan.
Under den period som Äldresatsningen gjordes var jag ordförande i en av hälso- och sjukvårdsnämnderna i Västra Götaland. En av mina primära uppgifter var att jobba med vårdsamverkan, som det då hette och heter fortfarande för den delen, mellan kommunerna och regionerna. Att samverka är ju betydligt lättare sagt än gjort, men det är något som är helt avgörande för att få ihop vården och omsorgen, inte minst kring de mest sjuka äldre.
Den dåvarande satsningen som gjordes hade ett snudd på genialt upplägg. I vanliga fall skickar vi ju från den här kammaren statsbidragen till kommunerna och regionerna direkt, men i den här satsningen hade man knixat till det lite. Ett av villkoren var att den kommunala och den regionala politiken skulle komma överens om hur samverkan skulle riggas och tillsammans formulera hur man skulle jobba med den gemensamma kvalitetsutvecklingen kring målgruppen de mest sjuka äldre för att få ta del av statsbidragen.
I vanliga fall sitter regionpolitikerna på sin kammare med sina tjänstepersoner och kommunpolitikerna på sin kammare med sina tjänstepersoner och tänker var för sig, men här tvingades vi att tänka tillsammans. Det var något jag upplevde som positivt trots att det var jättejobbigt, och det drev utvecklingen och arbetet med äldresatsningen framåt.
Problemen och utmaningarna inom äldreomsorgen var kända långt innan denna satsning gjordes och lyftes inte minst fram under pandemin. Trots att kommunerna lägger stora resurser på säbo och regionerna enorma resurser på dyr slutenvård skapas inte alltid ett värde för patienterna - eller för den delen värdig vård och omsorg.
Vårdsamverkan kan användas för att definiera varför ett värde inte skapas. Vi jobbade mycket sömlös vård, alltså att man som äldre inte skulle känna av huvudmannagränserna utan få ett bemötande och en vård som höll ihop oavsett om den utfördes av kommunens hälso- och sjukvård, regionens hälso- och sjukvård eller omsorgsutövarna.
Bland annat byggdes kvalitetsregistren, som nämnts tidigare i debatten, och samverkansdelarna byggdes upp i denna satsning. Jag upplever dem som beständiga, i alla fall i Västra Götaland. Det finns alltså en samordnad struktur för att den kommunala och regionala politiken tillsammans ska kunna utvärdera och titta på det som har gjorts och görs för att kunna förbättra och jobba med utveckling.
Fru talman! Den här debatten har kanske inte varit sådan, men ibland kan en debatt gå ut på att hitta fel och brister i de satsningar som görs. Dagens regering skördar väl delvis frukterna av tidigare regeringars arbete liksom framtida regeringar kommer att skörda frukterna av de satsningar som denna regering gör. Ibland grips vi av lust att hitta politiska motsättningar och utvärderar därför satsningar alldeles för tidigt. Här bidrar Riksrevisionens rapport till en bättre och sakligare debatt genom att vi kan få utvärdera satsningarna i ett lite längre tidsperspektiv.
Jag yrkar bifall till reservation nummer 4.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 juni.)