Fru talman! Dagens svenska narkotikapolitik fyller
i år 30 år. I början av 1968 tog riksdagen beslut om
lagstiftning och regler för användning av narkotika
och om straffregler för illegal handel. Det var i det
sammanhanget som man i Sverige vaknade upp och
insåg att en generös legal förskrivning av narkotika
till missbrukare i syfte att få bort handeln från gatan
fick katastrofala följdverkningar. Det var alltså ett
bistert uppvaknande, men det var en oerhört viktig
utgångspunkt för utvecklingen av situationen i Sveri-
ge.
Jag vill påstå att det är den narkotikapolitik som vi
i Sverige då lade grunden till och som vi också har
fört internationellt, bl.a. genom den tidigare general-
direktören i Socialstyrelsen Bror Rexed, som har gjort
att vi inte har fått samma omfattande narkotikamiss-
bruk som en del andra länder - Schweiz, Spanien och
vissa delar av USA - har fått möta.
Vad vi nu ser är emellertid illa nog. De signaler
som nu finns - att missbruket åter ökar bland unga
och att vi får in nya droger - är mycket illavarslande,
liksom de liberaliseringstendenser som finns ute i
världen och som, som jag ser saken, är resultatet dels
av en annan syn på narkotikan, dels av en uppgiven-
het inför problemens storleksordning.
Därför ser jag med tillfredsställelse att vi här kan
behandla ett betänkande där ett enigt utskott står bak-
om bedömningen att narkotikasituationen inger starka
farhågor, där, som tidigare talare i dag har utvecklat,
ett enigt utskott står bakom målet om ett narkotikafritt
samhälle och där ett enigt utskott är överens om att
vägen till målet bygger på en kombination av före-
byggande insatser, ett varierat utbud av vård och
behandling samt fortlöpande kontrollinsatser. Det är
insatser som skall göras lokalt, regionalt och natio-
nellt, men också, vilket är väldigt viktigt, internatio-
nellt. Därmed är också yrkandena i Folkpartiet libera-
lernas partimotion om narkotika tillgodosedda i de
delar som behandlas i det här betänkandet.
Den här debatten i kammaren är annorlunda ge-
nom att vi är överens. Annars brukar ju olika åsikter
brytas mot varandra. Här är vi alltså eniga, och vi
förutsätter att regeringen och de som företräder oss i
EU och internationellt nu gör verklighet av de insatser
som förespråkas i det här betänkandet och naturligtvis
också nationellt. Det vore värdefullt om denna enighet
även återspeglades i medierna, som ju helst skriver
om konflikter.
I det här sammanhanget skulle jag vilja ta upp två
böcker som jag hoppas att ni hinner läsa innan vi går
vidare med socialtjänstpropositionen. Den första
boken är Bengt Johanssons bok Sara, en dokumentär
om en flickas väg från en trygg tillvaro till narkomani,
prostitution och aids. Den andra boken heter Sara
Från dödsdans till liv på övertid. Den senare boken
har Bengt Johansson skrivit tillsammans med sin
dotter Sara.
De här böckerna om Sara skildrar en begåvad
flickas väg från ett tryggt familjeliv till knarkarnas
destruktiva skuggtillvaro. Det börjar med vanlig rök-
ning och alkohol och går vidare till hasch och därefter
till heroin. Sara tvingas till prostitution och smittas av
hiv och är snart en av välfärdssamhällets mest utsatta
personer. Men böckerna om Sara är också en skild-
ring av föräldrars desperata kamp för att hjälpa sitt
barn, den vanmakt de känner när de vandrar mellan
myndigheter, poliser, jurister och läkare, hur utfrusen
man som förälder blir när man har ett barn som är
missbrukare.
Sara, som heter något annat i verkligheten, är ty-
värr död i aids. Men Sara har skrivit ner en rad syn-
punkter, 33 stycken, på hur vården borde förändras.
Där tar hon upp hur viktigt det är med en grundlig och
seriös utbildning av personal, inga okunniga vikarier.
Hon tar upp att de intagna skall beredas möjlighet till
meningsfull sysselsättning utan deltagartvång. Hon
stryker under behovet av individuell vård. Det enda
narkomanerna har gemensamt är knarket. Hon tar upp
att man inte skall blanda narkomaner och alkoholister,
och många andra ting.
Vad vill jag säga med det här? Jo, för att målet -
ett narkotikafritt samhälle - skall uppnås måste vi
lyssna på målgrupperna hur vi skall tackla problemen.
Sara beskriver vad man skall göra för att rehabilitera
en narkoman. För att förebygga att nya ungdomar blir
narkomaner måste vi ta med ungdomarna i det före-
byggande arbetet. De signaler som vi har fått från
socialministern är att hon vill engagera ungdomar
väldigt intensivt i det arbetet. Jag hoppas att hon i det
arbetet också tar vara på missbrukarnas erfarenheter
och inte minst personalgruppernas och föräldrarnas.
Föräldrarna, de anhöriga är ofta en grupp man glöm-
mer bort. Det handlar om hur föräldrar, syskon, mor-
och farföräldrar ser på en missbrukare. De behöver
hjälp.
Slutligen, fru talman! Jag mötte en 75-årig mam-
ma som vigt sitt liv åt att försöka hjälpa sin 42-årige
son som missbrukat i drygt 25 år. Nu orkade hon inte
längre. Vi måste i Sveriges riksdag se till att männi-
skor inte hamnar i en sådan situation.
Därmed yrkar jag bifall till ett enigt utskotts hem-
ställan.