Herr talman! Det ligger något i vad du säger, Elina Linna. Det är självklart att ökade klyftor inte är till fördel för folkhälsan. Men det är ju inte klyftor som någon vill ha eller planerar. Det är klyftor som sammanhänger med en global jobbkris och finansiell kris.
Vi kan naturligtvis trycka pengar. Det gjordes på 20- och 30-talen med förskräckande resultat. Man kom med en hel skottkärra sedlar för att köpa en limpa bröd. De som råkar värst ut då är inte de rika direktörerna, utan de som vi alla mest ömmar för, nämligen de fattiga och de sårbara.
Jag instämmer alltså i vad Marianne Kierkemann sade. Det bästa sättet att främja så små klyftor som möjligt är arbetslinjen. Alla som kan och vill jobba ska få jobba även om de är skadeskjutna, även om de har nedsatt arbetsförmåga och även om de, som jag, är långt över pensionsåldern. Kan man och vill man så ska man få.
Det har vi återigen tagit ett initiativ till. Inom ett förhoppningsvis ganska litet antal månader bjuder vi in till ett seminarium här i Riksdagshuset under rubriken Ungdomsarbetslöshet - öde eller utmaning? Som du säkert förstår ser vi det som en utmaning. Vi tror att det går att få långt fler i arbete än det antal som i dag har arbete. Vi hoppas på ett gemensamt initiativ och gemensamma ansträngningar från hela riksdagen för detta mål.