Herr talman! Det är alldeles riktigt att just i dag kom Socialstyrelsens nationella folkhälsorapport 2009. En av de tidigare talarna har citerat ur den. Det som speciellt framhålls är barns och ungdomars psykiska ohälsa. Det är ett jätteproblem. Det som därutöver också framhålls, som flera talare pekat på, är de stora sociala skillnaderna i denna ohälsa och dödlighet.
Låt mig dröja lite vid dessa båda. Det finns mycket mer att säga. Det är en stor rapport. Det är mycket som är viktigt i den. Antalet självmordsförsök bland unga kvinnor har till exempel ökat dramatiskt. Det handlar också till exempel om våld, hot och trakasserier, och att ensamstående kvinnor är speciellt utsatta. Nästan hälften av alla vuxna är överviktiga, och till dessa hör jag själv.
Det finns mycket att säga om väldigt mycket. Låt mig ändå med detta sagt speciellt fokusera på ett par problem. Det första är barns och ungdomars psykiska ohälsa. Det är riktigt att vi har elva folkhälsomål. Mitt parti, Centerpartiet, framförde ett tolfte.
Jag kan inte väga det ena mot det andra. Det är många som är viktiga. Det vi tyckte var speciellt viktigt var den psykiska folkhälsan. Vi har hittills inte fått gehör för det. Vi kommer att fortsätta att försöka att påverka opinionen.
Men vi har gjort mer än så. Det handlar om detta med ohälsans ojämna fördelning och de stora sociala skillnaderna. Där har Centerpartiet inbjudit ordföranden i Världshälsoorganisationens globala kommission för de här frågorna, Michael Marmot. Den 12 november var han i riksdagen och talade inför en fullsatt förstakammarsal med flera hundra människor närvarande om precis detta.
Veckan efter skrev ordföranden i socialutskottet och jag ett brev till folkhälsoministern och föreslog att Sverige skulle haka på de aktiviteter Världshälsoorganisationen uppenbarligen redan hade. Sedan dess har det i varje fall kommit signaler om att ett uppdrag från folkhälsoministern till Folkhälsoinstitutet på just det området är på gång.
Vi har inte nöjt oss med det. Vi har också observerat att det i Storbritannien finns ett av regeringen stött mycket stort forskningsprogram som heter Mental Capital and Wellbeing, det vill säga psykiskt kapital och välbefinnande.
Tankekärnan i detta är ungefär att vi föds med genetiska uppsättningar och får uppfostran från våra föräldrar, skola och så vidare. Med hjälp av dessa olika biologiska, sociala och ekonomiska faktorer fyller vi på vårt mentala kapital.
Samtidigt råkar vi ut för det som Shakespeare kallade "the slings and arrows of outrageous fortune", ett bittert ödes styng och pilar, som tär på detta kapital. Idén är att så lite som möjligt ska förstöras.
Idén är därutöver att det kapital som människor ändå har, sina utförsgåvor, ska komma till självförverkligande. Alla människor, oavsett var de är på den sociala rangskalan, ska få förverkliga sig själva.
Den brittiska regeringen har låtit 400 forskare arbeta i flera år med detta. Det har kommit 85 delrapporter och en stor slutrapport. Mitt parti har kontaktat britterna och bett dem komma hit.
De har träffat ledningen för både Socialdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet. Det jag hoppas är att ur detta ska komma ett fortsatt samarbete just för att människor ska få det bättre och just för att den psykiska och övriga folkhälsan ska få utvecklas i positiv riktning.
Fortfarande i Storbritannien kom för ganska många år sedan ett intressant initiativ. Det var Tony Blairs regering som lade fram en så kallad grönbok, ungefär motsvarande statens offentliga utredningar, om faktorer som påverkar hälsan.
Det intressanta är struktureringen av folkhälsopåverkande faktorer. I stället för att ha ett stort antal delfaktorer har man försökt gruppera dem i fem stora grupper. Den ena gruppen är de givna - det som på engelska kallas fixed factors. Det är arvet, könet och åldrandet. Åt det kan vi ingenting göra. Ingen regering, varken oppositionens eller vår egen, kan påverka sådana faktorer annat än helt marginellt.
Men de fyra övriga faktorerna går att påverka och är inte ens särskilt svåra att påverka. Det är de sociala och ekonomiska faktorerna, där fattigdom är ett stort problem, speciellt i andra länder men också i vårt land. Anställning, det jobb man har, och dess kvalitet är också en mycket viktig faktor. Den sociala utestängningen genom exempelvis arbetslöshet är en tredje faktor.
Det tredje området är miljön - luften vi andas, vattnet vi dricker, vårt boende och vår sociala miljö. Det går att påverka och ska påverkas på ett sådant sätt att klyftorna mellan människor minskar. De går aldrig att få ned till noll. Mig veterligt har ingen regering i något land ens kommit i närheten av ett sådant utopiskt mål. Men det betyder inte att man inte ska försöka.
Det fjärde området är livsstil och beteenden. De har i folkhälsopolitiken ofta tagits som separata, självständiga mål. Det gäller till exempel kosten vi äter. Men det spelar roll hur vi har det socialt för vilken kost vi väljer - om vi äter feta hamburgare eller nyttiga råa morötter. Om vi motionerar eller inte har också ett starkt samband med vår totala sociala situation. Om man vacklar hem utmattad efter en lång arbetsdag är det inte så gott att gå till ett gym.
Tobaken spelar roll. Alkohol spelar roll. Rader av faktorer som är politiskt påverkbara spelar roll. Men de hänger inte fritt i luften. De är i sin tur påverkbara av de sociala och ekonomiska förhållandena. Det är ett samlat grepp som det hela går ut på.
För länge sedan var jag inbjuden av socialdemokratiska ungdomsförbundet att tala på Bommersvik för arbetslösa. Det var under den förra lågkonjunkturen. Jag sade ungefär det som jag har sagt här. Då viftade en flicka med handen och sade: Jag har ett förslag! Jaha, sade jag, vadå? Jo, sade hon, vi arbetslösa ska tillverka T-shirtar och sälja dem. På det sättet ska vi bli oberoende av understöd. Jaha, sade jag, vad ska det stå på de T-shirtarna då? Jo, sade hon, det ska stå: Sluta dutta, börja klutta! Jag sade: Dutta vet jag vad det är, men vad i all världen betyder klutta? Jo, sade hon, det går tio duttar på en klutt.
Denna 22-åriga tjej hade fattat vad bra många av våra ärade ledamöter i denna kammare fortfarande har svårt att fatta, alltså den oerhörda betydelsen av samlade grepp.
Slutligen handlar det om tillgången till samhällsservice. Jag ska bara nämna ett enda exempel: utbildning. Vad har utbildning med hälsa att göra? Om en person i årskurs 9 avbryter sin utbildning i förtid eller går ut utan fullständiga betyg eller med alltför många underbetyg får han eller hon aldrig något jobb. No matter what - det spelar ingen roll vad man gör i övrigt. Det blir nästan en självuppfyllande profetia att inget jobb går att få.
Herr talman! Det saken gäller är att inte ta varje liten bit för sig utan att få grepp om helheten. Med det sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionen.
(Applåder)