Fru talman! Mikael Damberg tog upp flera olika saker i sitt senaste inlägg, och jag ska försöka ta upp några av dem.
Mikael Damberg påstår att vi minskar anslagen till komvux. Det är inte korrekt. Vi ökar nu anslagen och satsar mycket hårt, just därför att det har varit ett sådant arbetsmarknadspolitiskt läge och en ökad efterfrågan på komvux. Kommunal vuxenutbildning är mycket viktig för att få en andra chans, tredje chans, fjärde chans eller femte chans om man upplever att den utbildning man en gång valde i ungdomsåren inte längre passar för framtida yrkesval.
Det är just därför att vi tycker att komvux är så viktigt som vi menar att det är viktigt att fundera över hur det tidigare har fungerat med den så kallade konkurrenskompletteringen som har ägt rum. Då vill jag gärna återge följande ur en artikel som publicerades våren 2006: Vi har inte råd att slösa bort ett år av unga människors liv. Vi har inte råd att komvuxplatser upptas av unga människor med nyligen fullföljda gymnasiestudier. Vi har inte råd med att högskoleantagningen snedvrids av uppblåsta betyg utan prognosvärde för framtida studier.
Det var inte jag, ingen annan i Alliansregeringen och ingen borgerlig riksdagsledamot som skrev artikeln. Det var Leif Pagrotsky och Lena Hallengren som skrev artikeln. Och vi vill fullfölja den politiken. Vi menar att det är felaktigt att allt fler platser på komvux upptas av unga människor som nyligen gått igenom gymnasiet och som vill konkurrenskomplettera. Vi tycker att det är ett felaktigt användande av resurser. Kostnaderna för det är för stora, men det allra viktigaste är att de personerna upptar platser för personer som verkligen skulle behöva komplettera sin behörighet för att komma in på högskolan. Så det gamla systemet var mycket dåligt. Jag håller helt med Lena Hallengren och Leif Pagrotsky på den punkten.
Sedan är det intressant, som Mikael Damberg säger, att man måste göra mycket tidiga val för att kunna få meritpoäng. Det finns möjligheter att göra det också genom att göra "rätt val på gymnasiet".
Mikael Damberg kritiserar den gymnasiereform som vi nu genomför. Utgångspunkten för Mikael Dambergs kritik är en fullkomligt verklighetsfrämmande bild av hur den gamla gymnasieskolan i praktiken fungerade. Den gamla gymnasieskolan var inget annat än en gigantisk utslagningsmaskin. Uppemot en fjärdedel av dem som gick på gymnasiet slogs faktiskt ut. Det är möjligt att det stod i beskrivningen att man hade högskolebehörighet. Men vad spelar det för roll vad som står i de officiella dokumenten eller regelverken om man ändå aldrig tar sin examen? Det som skedde var ju att alltför stora delar av de ungdomskullar som kom in på gymnasiet slogs ut från gymnasiet. Och det drabbade inte minst, skulle jag vilja säga, dem som kom från klassiska arbetarhem.
Nu ändrar vi gymnasieskolans inriktning. Vi ser till att det finns både de som förbereder för högskolan, särskilda lärlingslutbildningar och också yrkesinriktade utbildningar. Sedan ska komvux finnas. Om man uppfattar att man gjort ett felaktigt val ska man kunna komma tillbaka. Därför är det också viktigt, förstås, att komvux platser inte upptas av dem som konkurrenskompletterar utan av dem som behöver behörighetskomplettera. Det är det som är viktigt.
När det gäller den så kallade 25:4-regeln och antagningssystemet är det så att varje gång man bestämmer vem som ska antas bestämmer man i praktiken också vem som inte ska antas. Då menar jag och regeringen att det är mycket bättre att göra en individuell bedömning av de personer som har skaffat sig en erfarenhet i arbetslivet, i stället för att ha en generell regel som säger att alla över 25 år som har fyra års arbetslivserfarenhet automatiskt får förtur eller bättre förutsättningar. Det måste vara bättre att göra en individuell bedömning.
Avslutningsvis, fru talman, talar Mikael Damberg väl om många av de särlösningar som Socialdemokraterna genomförde under sin tid vid regeringsmakten. Men de lösningarna lyckades inte. Den sociala snedrekryteringen bestod ju. Jag tror att vi måste tänka helt nytt, och då är det mer åtgärder av typen att satsa på en kunskapsinriktad skolpolitik, en kvalitetsinriktad högskolepolitik och en skattepolitik och lönepolitik som hänger med. Det är det vi måste göra i stället.