Fru talman! Både Amineh Kakabaveh och jag är överens om behovet av många studentlägenheter. Behoven är stora och starka. Det Amineh Kakabaveh efterlyser är en omorientering av bostadspolitiken. Det kanhända att vi går ifrån mer beslutsfattande centralt, mer statlig reglering och skattesubventioner, eller så håller vi oss till den bostadspolitik som finns i dag som faktiskt har resulterat i att antalet byggda bostäder har ökat.
Amineh Kakabaveh sade att vi styr över regelverket. Samtidigt säger Amineh Kakabaveh att hon skulle vilja påverka regelverket så att kommuner fråntas ansvaret för sin egen bostadsförsörjning och reglera det genom lagstiftning eller andra typer av direktiv och stimulanser. Ursäkta mig, Amineh Kakabaveh, men jag tycker att det är en felaktig väg. En kommun med en högskola inom sitt område är angelägen om att de studenter som söker sig dit får en bostad och tak över huvudet.
För inte så hemskt länge sedan var jag kommunpolitiker, och jag hyllar det kommunala planmonopolet på det sättet att man genom att använda det på ett aktivt sätt kan få fram den mix av bostäder som man önskar sig och som kommuninvånarna eller de som tillfälligt vistas i kommunen - om de är studenter eller tar tillfälliga jobb - efterfrågar.
Jag är för en ökad flexibilitet på bostadsmarknaden. Den flexibiliteten får du genom att addera fler upplåtelseformer till hyresrätten, bostadsrätten och den traditionella villabebyggelsen. Då talar vi om ägarlägenheter och möjligheten till andrahandsuthyrning. Vi talar om möjligheten att dela upp en bostad i mindre delar där man kan hyra ut ett rum eller ett pentry utan att betala alltför mycket i skatt för detta. Det har vi möjliggjort i alliansregeringen.