Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 2, 11 och 13. Ibland lönar det sig att nagelfara eller läsa utskottets ställningstaganden lite mer noggrant. Det kan ju vara så att ett och annat kan dölja sig där i sättet att argumentera och även ordningen vad gäller argumenteringen.
Vi läser på s. 8, herr talman, där det står att statens intäkter från fastighetsskatten beräknas till ca 28 miljarder kronor. Det är ju ett konstaterande. Sedan kommer det första argumentet: "Ett slopande av fastighetsskatten skulle få betydande statsfinansiella återverkningar." Vad är det här för typ av argument? Ja, det brukar kallas för konsekvensetiska argument, det vill säga att man ser till konsekvenserna, inte till sättet som man genomför en sak på. Man ser till slutmålet. Målet är statskassan, finanserna. Det är inte oviktigt på något sätt. Men vad är medlet då? Ja, medlet är ju en beskattning på ägande, på fastigheter, på hus, som under ett antal års tid har lett till att människor har varit tvungna att flytta från dem, sälja dem. De har inte kunnat bo kvar. Det har lett till en hel del tragedier.
I majoritetens argumentering ser man inte skillnaden mellan mål och medel, utan man sätter upp målet, de 28 miljarderna, och låter det vara ett tillräckligt skäl för att behålla fastighetsskatten som den är nu. Man har ändrat lite grann i konstruktionerna genom åren, men i princip är den kvar. Det skulle med ett fint ord kunna kallas för fiskal utilitarism, herr talman. Fiskal har med statskassan att göra och utilitarism har med nyttan att göra. Då är det alltså en fiskal nytta, en fiskal konsekvensetik. Det handlar till syvende och sist om statsnyttan. Hur många medborgare som drabbas på vägen säger man ingenting om. Nu vet vi hur det genom åren har drabbat människor, och jag ska komma in på detta lite mer. Jag vill bara återigen påpeka att det första argumentet är ett rent nyttoetiskt argument, ett utilitaristiskt argument.
Sedan säger man i argument två på raden under: "Det finns även starka principiella skäl mot att avskaffa fastighetsskatten" - och så kommer det med en gång en motivering - "eftersom den utgör en del av kapitalinkomstbeskattningen." Vad är nu detta? Vad betyder det här?
Fastighetsskatten är en del av kapitalinkomstbeskattningen, säger man, och kapitalinkomstbeskattning innebär att man likställer kapitalinvesteringar med låt oss säga aktier, obligationer, att sätta in pengar på bank och att investera i ett hus. Då tänker man sig att precis som insättningen på bank ger en ränta som ska beskattas eller aktiekapitalet när det ger utdelning - nu ger det ju inte alltid utdelning - ska beskattas ger också fastigheter som man köper utdelning. Vad är det då för utdelning? Såvitt jag vet får man ju ingen inkomst av fastighetsinnehav i reda pengar, såvitt man inte hyr ut sin fastighet.
Nu har den här resan varit lång för många när det gäller att debattera och diskutera fastighetsskatten, och jag kom väl in i Fastighetsbeskattningskommittén som tillsattes, tror jag, 1999. Jag minns att det då så tydligt talades om att i det material som förelåg i senare propositioner, alltså beredningsmaterialet, står det att om man hyr ut en fastighet som man har investerat i på en marknad får man en marknadsmässig hyra. Den hyran ses som en vinst, och den ska då fångas upp till beskattning.
Nu är det inte så att man hyr ut sin fastighet i normala fall. Man bor ju där själv. Men då är det, hävdar ni, som om man hyr fastigheten av sig själv. Det är alltså fortfarande en fastighet på marknaden och man hyr den av sig själv, men man betalar ju inte någon hyra till sig själv. Då hävdar ni - ni får väl säga att det är fel, men så har jag i alla fall fått lära mig att det är - att man liksom hyr den av sig själv. Man betalar alltså i princip hyra till sig själv och den ska, som ni skriver och säger, fångas upp till beskattning. Ni kan inte skaka på huvudet, för det är ju så ni resonerar.
Den här hyran konsumerar fastighetsägaren i stort sett samtidigt. Han lever upp hyran, han konsumerar den, men den ska likväl fångas upp till beskattning. Det är det man kallar för en icke monetär avkastning. Det är ju ett flott språk. Det är nästan lika flott som fiskal utilitarism, skulle man kunna tycka. Icke monetär avkastning, det vill säga en avkastning som man inte får i reda pengar, är en fiktiv inkomst, och den ska beskattas.
När det står i majoritetens text att fastighetsskatten utgör en del av kapitalinkomstbeskattningen ska majoriteten också veta att det är det här teoretiska resonemanget som ligger bakom.
Jag ser att ni skruvar på er och skakar på huvudena. Men detta är er teori bakom fastighetsskatten. Stå upp för den.
Jag tycker personligen att fiktiv inkomst ska bemötas av fiktiv skatt. Fiktiva intäkter fångas upp av fiktiv beskattning. Det låter väl rimligt.
Vi kommer sedan till ytterligare argument: Ränteutgifter bör förbli avdragsgilla. Som om någon hade föreslagit motsatsen. Ingen har sagt något annat. Alla vet att ränteutgifter, inte bara på lån på fastigheter, är avdragsgilla oavsett vad man konsumerar. Det är också en socialpolitisk finess att man ska kunna låna till annat än köp av fastigheter. Såvitt jag vet har ingen ens tagit upp det argumentet, ändå förs det fram som ett av huvudskälen för det egna alternativet.
Först på tredje plats - det beror på hur man räknar - kommer en sats om orimliga effekter för hushållen. Fastighetsskattens nivå måste avvägas och utformas så att den inte leder till orimliga effekter. Vad är då orimliga effekter? Det är uppenbarligen inte att tvingas sälja sitt hus på Orust, Tjörn eller längs Bohuskusten. Man kan ju belåna sin fastighet har vi fått höra tidigare. Man kan belåna den och i princip leva på det kapital som man faktiskt har i huset.
När jag går igenom argumenteringen, den är ganska kort, finner jag att den inte håller. Det finns inte intellektuella skäl att säga: Det här var en redig argumentering. Jag förstår den och tycker att den är principiellt tilltalande.
Jag skulle vilja säga att argumenteringen inte håller. Ägande av fastighet och konsumtion, som man skulle kunna säga, av den kan jämställas med annat som man äger. Det kan vara en motorcykel, en bil eller en läderjacka som håller länge. Skulle man inte kunna beskatta den på liknande sätt och se den som en beständig kapitalinvestering? Den intäkt som man har av den är fiktiv. Om man hyr ut läderjackan skulle man få en hyra för den och den måste fångas upp. Nu är det som om man hyr den själv. Den vinst som man egentligen hade fått konsumerar man samtidigt som man använder den.
Det är ju så ni argumenterar om fastigheter. Vad är skillnaden? Jag vågar inte tipsa om båtar och annat.
Detta ligger bakom taxeringsförfarandet. För att taxera fastigheterna måste man veta varför människor är beredda att betala så mycket för en viss fastighet, om den nu var till salu. Ska man vara riktigt strikt skulle man kunna säga att ingen fastighet har något marknadsvärde så länge den inte är ute på marknaden till försäljning. Det bortser man ifrån.
När man med taxeringsförfarandet ska ta reda på varför människor är beredda att köpa en fastighet måste man mäta och räkna på alla faktorer som gör att man vill bo där. Det kallas för ekonomisk ekonometri. Det är någon typ av mätningsmetod som man har i akademiska och andra sammanhang. Det finns något som kallas för hedonisk prisfunktion. Jag har varit inne på det tidigare här i kammaren. Det var andra ledamöter då.
Man talar om en hedonisk prisfunktion. Vad är det? Det är den funktion som gör att man är beredd att satsa så mycket på sitt hus. Det är alltså en njutningsfunktion. Hedonisk kommer av hedone, njutning.
Vad man egentligen betalar som fastighetsägare är en njutningsskatt. Man betalar för njutningen att bo där. Denna njutning fångas upp till beskattning.
Jag protesterar naturligtvis å det livligaste. Jag vänder mig mot denna form av beskattning. Jag ser den som principvidrig.