Fru talman! Under påskhelgen njöt vi svenskar. Sol, värme och sommartemperatur gillar vi. Det härliga vädret fick flera av oss att stöka runt i förrådet efter trädgårdsmöbler, grill och gräsklippare och fick även några av oss att stöka runt efter golfbagen. Inte minst gällde det att leta fram cykeln och rulla ut den ur vinteridet.
Det är, precis som Annelie Enochson sade, härligt att cykla! Lyckan när vi människor susar nedför landsvägen på årets första cykeltur är nästan lika stor som den lycka kossorna känner när de skuttar, eller snarare slår volter, ut ur ladugården vid koutsläppet i början av maj.
När jag var liten var cykelutbudet inte så stort. I cykelaffären kunde man välja mellan ordinära cyklar utan växlar och mer hajpade femväxlade cyklar med himmelsblå ram och bockstyre.
I dag är cykelutbudet betydligt större. Vi verkar välja cykel efter den person vi vill vara, ungefär som det gamla talesättet om sådan hund, sådan husse - alltså: sådan cykel, sådan cyklist.
Som den trendmedvetne kan du till exempel köpa lådcykeln från Christiania, en klassiker som togs fram i den bilfria danska fristaden för att klara lite tyngre transporter.
Eller också kan du shoppa en två och en halv meter lång sportcykel med förlängd ram att sätta din packning på.
Är du typen som pratar mycket i mobiltelefon mellan cykelturerna kan du skaffa dig en sådan cykel som laddar din mobiltelefon när du svischar fram.
Eller också gör du som den engelske cykelministern Norman Baker och införskaffar en fällbar britt att trampa fram på mellan mötena. En fällbar britt har köregenskaper som en fullstor cykel men kan behändigt fällas ihop när du inte behöver den.
Fru talman! Det här talet kommer i mångt och mycket att vara en hyllning till cykeln som transportmedel. Som land har vi mycket att vinna på att fler börjar cykla. Alla svenskar som väljer cykeln framför bilen bidrar flitigt till att minska städernas trafikproblem. Luften blir renare, bullret måttligare och svenska folket friskare!
Med den vetskapen är det glädjande att ett stort antal av landets kommuner är i full färd med att planera stora satsningar för cykeltrafikanterna.
Hemma i Kalmar till exempel har kommunen vid infarterna satt upp stora skyltar som deklarerar att besökarna har kommit till cykelstaden Kalmar. Även landets tre största städer - Stockholm, Göteborg och Malmö - satsar på förbättrad infrastruktur för cyklisterna.
I dag görs en av tio resor i Stockholm med cykel. Det är en klar förbättring jämfört med hur det har varit under de senaste decennierna, men det är definitivt inte all-time-high.
För sjuttio år sedan när mina föräldrar just hade sett världens ljus utgjorde cyklingen 35 procent av stockholmarnas resor. Sedan kom tunnelbanan, och allt fler fick råd med egen bil. 1970 - det år då jag föddes - hade cyklandet sjunkit till 0,8 procent. Nu, 2011, har alltså trenden lyckligtvis vänt. Huvudstadsborna har börjat trampa igen på sina hojar.
Det är självklart bra. Men nära skjuter ingen hare, fru talman! Vi ligger fortfarande decennier efter toppcykelstäder som Köpenhamn och Amsterdam. I Nederländerna, som är det land där det cyklas mest i världen, är andelen cykelresor drygt 25 procent, alltså nästan som det var i Stockholm på 30- och 40-talen.
Även England har blivit ett land fullt av cyklister. De senaste tio åren har antalet cyklande Londonbor mer än fördubblats. 40 procent av fordonen i stadens centrala delar är numera cyklar, och i dag görs över en halv miljon cykelresor om dagen. Men London siktar högre. Målet är att fördubbla antalet cyklister till år 2025.
Den brittiske politikern Norman Baker, som jag nyss nämnt, gör allt han kan för att vara en god förebild i sin roll som cykelminister. Men även solen har sina fläckar. Nyligen retade Baker gallfeber på landets cykelsäkerhetsorganisationer efter att ha setts utan cykelhjälm och dessutom ha uttalat sig enligt följande:
Jag vill inte ha något på huvudet. För mig ligger nöjet med att cykla i att känna hur vinden blåser genom håret - det lilla jag har kvar.
Fru talman! Varför har länder som England, Danmark och Nederländerna lyckats så mycket bättre än Sverige? Den enda raka förklaringen till cykelboomen är att ländernas lagstiftare satt upp mätbara mål och förbättrat livet för cyklisterna avsevärt. Om Moder Svea ska bli en cykelnation av rang behöver vi göra detsamma.
Enligt min uppfattning är den enskilt viktigaste åtgärden att förbättra trafiksäkerheten och infrastrukturen för dem som cyklar. Cyklister är en särskilt utsatt trafikantgrupp. Skaderisken har beräknats till nio gånger högre än för biltrafikanter. Bara lite grus efter vintersandningen eller en trottoarkant kan vara förödande för en cyklist i rusningstrafiken.
En kvinna vittnade i Dagens Nyheter för någon månad sedan om livet som cyklist i Stockholm. Så här sade hon: Jag har blivit prejad av bil så att jag kört omkull, krockat med en annan cyklist, varit millimeter från att bli mosad av bussar, blivit utskälld av taxichaufförer, blivit slagen i magen av mötande för att jag cyklat i vägen, blivit påkörd av en annan cykel eller bil med läkar- och sjukhusbesök som följd.
Under 2010 omkom 28 personer till följd av cykelolyckor. Antalet svårt skadade uppgick till 269 personer. Det måste vara vår absoluta mening att sätta säkerheten för cyklister högst. Vi socialdemokrater vill att riksdagen sätter upp som mål att antalet allvarligt skadade cyklister ska mer än halveras senast 2020 jämfört med i dag.
Som ett viktigt led i denna strävan bör Trafikverket få i uppdrag att ta fram en strategi för säkra gång- och cykelvägar i anslutning till alla skolor. Vi behöver förbättra infrastrukturen för cykeltrafiken. Vi behöver fler cykelvägar. Utanför tätorter, men även inom tätorter, tvingas cyklister till större delen att cykla på vägbanan eller på vägrenar av varierande bredd. När landsvägar byggs om till två-plus-ett-vägar måste man även ta cyklingen i beaktning.
Självklart ställer jag mig bakom alla socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 3.
Innan jag kliver ned från talarstolen, fru talman, skulle jag vilja ta död på en del myter som florerar bland den icke cyklande delen av befolkningen och som enligt branschorganisationen Svensk Cykling är rena snicksnacket.
1.Man blir svettig av cykling. Ja, om man trampar fram som ett jehu är det klart att man blir svettig. Coola ner lite, trampa lugnare och låt fartvinden svalka dig i nedförsbackarna!
2.Man får punktering jämt. Inte då. Dagens cykeldäck och slangar är opålitliga - skulle man kunna tro, men de är alldeles perfekt slittåliga. Du kan lugnt cykla. Och skulle du mot förmodan få hål på däcket är det bara att ta sikte på närmaste cykelverkstad.
3.Kollegerna kommer att skratta. Eller hur! Den som kommer med pikar är troligen bara avundsjuk. Stå på dig, snart börjar de själva att cykla.
Och slutligen, fru talman, själva kärnfrågan: Går det att cykla i pumps? Javisst, det gäller bara att ha den rätta knycken. Tänk på att trampa med främre delen av foten när du cyklar i högklackat, och använd själva klacken som halkstopp på trampan!
Fru talman! Det är coolt att cykla.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Lars Mejern Larsson, Pia Nilsson och Leif Pettersson (alla S).