Fru talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på de reservationer som är kopplade till detta betänkande.
Låt mig därefter göra ett konstaterande med anledning av debatten. Tre eller möjligen fyra talare före mig har uppmärksammat att detta är andra gången det finns ett specifikt trafikutskottsbetänkande om cykelfrågor. Två av dessa talare har varit oppositionsföreträdare och väldigt entusiastiska till cykel som fortskaffningsmedel. Detta har skett sedan vi bytte riksdags- och regeringsmajoritet 2006. Det borde stämma till eftertanke hos de oppositionsföreträdare som nu ägnat en timme åt att påstå att det sker färre saker vad gäller cykel som fortskaffningsmedel än tidigare. Bara det faktum att detta får en särskild riksdagsdebatt, en särskild hantering och lyfts in i den nationella planeringen är ett uttryck för att det tas på allvar på ett helt annat sätt i syfte att uppnå precis det som vi alla unisont uttalar att vi vill.
Fru talman! I veckan som gick såg jag för första gången på länge ett persontåg där en av entrédörrarna var märkt "cykel". Äntligen börjar den helhetssyn på resenärens hela resa som vi talar så varmt om att slå igenom. Vi är många som kan enas om att cykeln är ett oslagbart transportmedel för både miljön och människan. Men för att cykeln ska slå igenom som transportmedel krävs både en säker infrastruktur och en trafikpolitik som gör det möjligt och attraktivt att cykla. Då tjänar cykeltåget i Kalmar, trafiksäkra cykelleder, riktiga cykelparkeringar med mera, allt det som nu är på gång, som goda exempel.
Fru talman! Cykeln är ett fantastiskt fordon som gör både brukaren och miljön friskare. Det är den bilden som måste slå igenom hos oss politiker, myndigheter och medtrafikanter. Viktiga steg i en sådan riktning har tagits här i riksdagen, i regeringens trafikpolitik, i Trafikverkets arbete och ute i regioner och kommuner då vi nu övergått från att se på cykeln som en trafiksäkerhetsfråga till att se den som en väsentlig transportpolitisk företeelse.
Fru talman! Historiskt har cykelfrågor mest varit en lokal politisk fråga. I syfte att säkra cykelns roll som transportmedel även på regional och nationell nivå har vi i och med infrastrukturpropositionen 2008 och inriktningsbeslutet 2010 gjort cykelinfrastrukturen till en del av planeringen av hela transportsystemet. Det är väldigt bra, men så har det inte alltid varit.
År 2000 fastställde dåvarande Vägverket tillsammans med övriga intressenter en mycket ambitiös cykelstrategi för Sverige. Det var en strategi som sedan blev liggande i träda och väcktes till nytt liv först för ett par år sedan. Vägverkets totala investeringar i cykelvägar har historiskt legat på runt 100 miljoner kronor per år. Det har bara motsvarat någon procent av den årliga investeringen i vägnätet. Att cyklingens andel av alla resor under sådana omständigheter minskar borde inte förvåna någon.
Men nu pågår mycket arbete för att utveckla cykellederna i Sverige. I den åtgärdsplanering som regeringen beslöt om våren 2010, för nu drygt ett år sedan, redovisades pengar till flera gång- och cykelvägar runt om i hela landet. Många län har också valt att lägga betydande delar av sina länsanslag på utbyggnad av cykelleder. Sammantaget planeras, precis som har sagts tidigare, det för insatser på 3,3 miljarder i den nationella planen och i länsplaner runt om i landet. Ett av de projekt som regeringen i sin åtgärdsplan beslutat att satsa på är Kattegattleden. Det är en bilfri cykelled mellan Göteborg och Helsingborg. Det är Sveriges första nationella längre cykelturistled. När leden är färdigbyggd beräknas den bli runt 35 mil lång.
Désirée Liljevall uppmärksammade i sitt anförande att det i hennes och min hemstad Kalmar kommit upp skyltar som uppmanar till nyttjande av cykel. Jag har självfallet sett dem eftersom jag cyklar mycket. Jag tycker att det är ett väldigt klokt initiativ som har tagits i Kalmar, men jag tror att det sannolikt har stimulerats fram av den nationella politik som nu bejakar tänkande i hela resans perspektiv där cykeln blir ett sätt att transportera sig.
Fru talman! Ett identifierat hinder för att välja cykeln som kommunikationsmedel är att många inte vill cykla i blandad trafik. Erfarenheter från olika delar av världen säger att cyklingen tar fart först när den bilfria infrastrukturen finns på plats. Det gäller särskilt i större städer och på landsväg mellan tätorter där det annars upplevs lite farligt att cykla.
För att ökad cykling ska kunna bidra till ett hållbart resande krävs att hela resan fungerar. Möjligheten att till exempel ta med sin cykel på buss eller tåg måste därför förbättras. Exemplet från Kalmar måste följas av fler. Tidigare Banverket har pekat på behov av förbättrade möjligheter till säker cykelparkering vid järnvägsstationer och resecentrum i syfte att underlätta byte mellan transportslag.
Regeringen har gett Trafikverket och Transportstyrelsen i uppdrag att i samråd med kommuner och landsting ta fram en handlingsplan för ökad och säker cykling. Därutöver har en statlig utredning getts i uppdrag att se över hela regelverket för cykling, allt i syfte att riva hinder och öka möjligheterna. Det är bra.
Fru talman! Den helhetssyn som utvecklats inom transportpolitiken i form av infrastrukturbeslut, tidigare nämnda uppdrag och utredningsarbete samt tillkomsten av ett gemensamt trafikverk, som numera har fokus på hela resan, bör leda till ett ökat bruk av cykel som fortskaffningsmedel i landet - till oppositionens oförställda glädje och folkets fromma. Därför är det bra med den politik som förs.