Fru talman! Svensk film har haft det tufft både före och under pandemin, även om det nu efter pandemin syns ljusglimtar.
Trots riksdagens tillkännagivande från 2016 har regeringen inte tillsatt någon bred filmutredning sedan den rödgröna regeringen i en DN-debatt med dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke förstatligade filmpolitiken.
I Statskontorets analys Från filmavtal till statlig filmpolitik från 2019 framkommer att branschrådens roll behöver tydliggöras och att det kan finnas skäl att använda ett annat bedömningssystem och att utveckla filmstatistiken.
Råden är ett samarbetsforum för filmbranschen och närliggande aktörer, och bedömningssystemen ligger till grund för vilka produktioner som ska få stöd av Filminstitutet. Men den statistik som i dag samlas in är inte tillräcklig och ändamålsenlig eftersom Filminstitutet inte har rätt att samla in ett heltäckande underlag. Bland annat detta behöver utredas.
Tidigare i debatten har det pratats om produktionsincitament för film, och det är välkommet att ett sådant förslag nu läggs på riksdagens bord eftersom vi har väntat i sex år sedan riksdagens tillkännagivande.
Det är en stor konkurrensnackdel för svensk film att flertalet länder i vår geografiska närhet har dessa incitament, vilket drar kapital och kompetens ut ur Sverige.
Men nu har regeringen, till sist, föreslagit att produktionsincitament ska införas. I budgetpropositionen för i år avsätts 100 miljoner kronor, men någon form eller modell för incitamenten är inte presenterad.
Vi moderater har som förslag i betänkandet att vi hellre ser en modell med skattereduktion.
Visst vore det roligt att få en Bondproduktion till Sverige, som Lars Mejern Larsson var inne på, men han borde nog överväga Moderaternas filmpolitik i stället. De sju sekunder som Bondfilmen utspelar sig i Norge kostade nämligen 47 miljoner norska kronor, vilket motsvarar halva den svenska produktionsincitamentsbudgeten.
Vi moderater har också föreslagit dubbelt så mycket pengar till produktionsincitament.
Min kollega Magnus redogjorde förtjänstfullt för konstens frihet, och detta har också bäring på film. Filminstitutets mål och styrning har ju påverkat svensk filmpolitik och även innehållet i svenska filmproduktioner. Som min kollega var inne på är det skrämmande att höra att många filmare och regissörer känner sig tvingade att påverka innehållet i sina filmer för att få ta del av medlen.
För ett tag sedan intervjuades kulturministern i Svenska Dagbladet, och hon liknade då kulturpolitiken vid en tavla. Politiken ska sätta ramarna, men det som finns på duken ska politiken inte in och pilla i. Det håller jag helt med om. Problemet är bara att när man sätter dessa ramar kan de bli ganska snäva, och då finns det inte så mycket plats på duken.
Jag skulle snarare vilja använda mig av Peter Wolodarskis ord i Dagens Nyheter om att kulturen inte ska vara en hårt ansad bonsai utan en vildväxande trädgård. Detta tycker jag att vi alla kan samlas kring. Låt oss värna den frihet kulturen ska ha och på riktigt hålla armlängds avstånd från kulturen och inte minst det konstnärliga innehållet.
Låt mig till sist ta upp något som är avgörande för att få en stark biokultur i Sverige, nämligen biomomsen. Vi moderater var väldigt kritiska till att biomomsen höjdes från 6 till 25 procent. Vi har därför ett förslag i betänkandet om att harmonisera kulturmomsen till 6 procent.
I övrigt instämmer jag i mina kollegors tidigare anföranden och i Magnus Stuarts yrkande.
(Applåder)
Konstarterna och kulturskaparnas villkor
I detta anförande instämde Annicka Engblom och Ann-Britt Åsebol (båda M).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 17.)
Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till förordning om utsläppande på unionens marknad och export från unionen av vissa råvaror och pro-dukter som är förknip-pade med avskogning och skogsförstörelse