Herr talman! Jag vill tacka högskole- och forskningsministern för svaret på min interpellation.
Det blev ett stort avbräck för svensk arbetslivsforskning när ni lade ned Arbetslivsinstitutet. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, skriver i en nyligen presenterad rapport att svensk arbetslivsforskning har fått vidkännas en påtaglig kapacitetssänkning på grund av nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Arbetslivsforskningen tappar mark, men det verkar inte som om ministern tagit till sig det.
Just nu befinner vi oss mitt i en dramatisk jobbkris. Många har förlorat jobbet, och fortfarande kommer nya varsel. Enligt den borgerliga regeringens egna prognoser kommer arbetslösheten att öka till ca 12 procent, och i dag är arbetslösheten bland ungdomar 25 procent.
Mot denna bakgrund är den borgerliga regeringens kraftigt minskade resurser till arbetslivsforskning ytterst märklig. Det är nu vi behöver investera för nya jobb. Det är nu vi behöver resurser för att förbereda morgondagens arbetsmarknad. Tyvärr tycker jag att den borgerliga regeringen är passiv.
FAS-rapporten uppskattar att resurserna till arbetslivsforskning minskar med omkring 200 miljoner kronor per år på grund av Arbetslivsinstitutets nedläggning. Nu säger högskole- och forskningsministern att regeringen ökar medlen till arbetslivsforskning med 20 miljoner kronor. Men denna en tiondels återställare uppnås först om tre år. Mitt i en jobbkris talar ministern om en tiondels återställare till svensk arbetslivsforskning.
Det är också värt att notera att i forsknings- och innovationspropositionen anges 24, tror jag, strategiska forskningsområden - men arbetslivsforskning hör inte till dem.
Arbetslivsforskningens kapacitetssänkning tydliggörs i en enkätundersökning som genomfördes 2008 bland alla före detta ALI-anställda. Den visar att antalet disputerade forskare som fortfarande sysslade med arbetslivsrelaterad forskning nästan halverades mellan nedläggningsbeslutet och hösten 2008. Många forskare fick vid nedläggningen lönemedel som varar längst fram till mitten av 2010, och man kan befara att fler forskare kommer att lämna forskningsområdet.
Till detta kommer att ganska många av de forskare som hamnade på olika högskoleinstitutioner gled ifrån den rena arbetslivsforskningen. De är mer inne på områden som högskolan prioriterar, och där är kampen om forskningsmedlen hård.
Ytterligare ett oroande resultat av regeringens drastiska resursförsvagning är att unga, lovande forskare inte vågar satsa 20 år av sina liv på arbetslivsforskning på grund av att det saknas finansiering och stöd i en sådan karriärutveckling.
Ministerns svar gör ingen glad. Det duger inte att sitta still i båten. Det duger inte med en tiondels återställare till arbetslivsforskningen. Enligt rapporten från FAS behövs större, riktade satsningar för att vända den negativa utvecklingen för svensk arbetslivsforskning.
Varför lyssnar inte ministern och den borgerliga regeringen på det örat?