Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har ställt tre frågor till mig med anledning av diskussionen i medierna om läkemedelsföretagens påverkan på läkarkåren.
Vad det gäller medicinsk forskning så bedrivs denna både inom universitet och högskolor och inom företag. I det första fallet rör det sig oftast om grundforskning medan företagen i huvudsak bedriver utvecklingsarbete på vetenskaplig grund. Staten har ett övergripande ansvar för att stödja grundforskning och forskarutbildning, vilket bland annat sker genom forskningsråden och fakultetsmedel till lärosäten. Samtidigt är det både önskvärt och nödvändigt att högskolan och näringslivet samverkar bland annat för att forskningsresultat ska kunna omsättas i praktiska tillämpningar.
Oberoende av om forskningen utförs av ett universitet eller av ett läkemedelsföretag gäller för viss typ av forskning att den i förväg måste prövas och godkännas innan själva forskningsarbetet kan påbörjas. Forskning som avser människor måste genomgå etikprövning, och forskning som innefattar läkemedel måste dessutom prövas av Läkemedelsverket. Dessa prövningar säkerställer att forskningen är etiskt oförvitlig och att forskningen genomförs på ett korrekt sätt.
Universitet och högskolor har ofta riktlinjer som reglerar forskarnas samverkan med näringslivet. Dessutom ska bisysslor anmälas till lärosätets ledning, vilket medför att ledningen har en översikt över pågående samarbeten mellan anställda och läkemedelsföretag.
När det gäller frågan om förskrivning av läkemedel vill jag inledningsvis säga att jag i likhet med Kerstin-Maria Stalin anser att det är viktigt att läkemedelsindustrin inte får ett för stort inflytande över läkarnas val av läkemedel. För att uppnå en säker och ändamålsenlig användning av läkemedel är det därför nödvändigt med saklig och balanserad läkemedelsinformation till förskrivarna. Det är angeläget att åstadkomma en motvikt till läkemedelsföretagens produktinformation. Här har Läkemedelsverket en viktig roll när det gäller att förmedla producentobunden information kring nya läkemedel, nya terapeutiska rön, indikationsförändringar och biverkningar. Läkemedelsverket arbetar med detta bland annat genom att utfärda terapirekommendationer och produktmonografier som riktar sig direkt till förskrivarna.
Sjukvårdshuvudmännen arbetar också kontinuerligt med att nå ut med information till förskrivarna bland annat genom landstingens läkemedelskommittéer. Dessa tar fram information och rekommendationer till förskrivarna för att stödja och underlätta för dessa att göra rätt val av terapi.
Jag vill dock erinra om att det är viktigt med en fungerande samverkan mellan sjukvården och läkemedelsindustrin. Formerna för samverkan mellan dessa parter är reglerat i ett avtal mellan Läkemedelsindustriföreningen och Landstingsförbundet. Det nuvarande avtalet tillkom 1998 men ska ersättas av ett nytt inom kort.
Vad det gäller frågan om skador orsakade av läkemedel så har personer som blivit skadade av läkemedel i Sverige möjlighet att söka ersättning från läkemedelsförsäkringen. Denna är en frivillig, oreglerad kollektiv försäkring där de läkemedelsföretag som är medlemmar i Läkemedelsförsäkringsföreningen har åtagit sig att under vissa förutsättningar ersätta läkemedelsskador.
Läkemedelsförsäkringen och patientskadelagen har nyligen varit föremål för en översyn. Den huvudsakliga slutsatsen i utredningen var, vad det gäller läkemedelsförsäkringen, att den i stort fungerar på ett tillfredsställande sätt. Utredaren stannade därför vid att endast rekommendera läkemedelsindustrin att utvidga sitt åtagande på några punkter. Betänkandet remissbehandlas nu till och med 15 juni 2004. Förslagen kommer därefter att beredas inom Regeringskansliet i vanlig ordning.
Den tredje frågan gäller om jag avser att verka för att öka biverkningsrapporteringen. Jag instämmer helt i att en ökad biverkningsrapportering ger ett bättre underlag för vetenskaplig värdering och adekvata åtgärder. För att främja uppföljningen av läkemedels säkerhet gjorde Läkemedelsverket under 2003 riktade insatser för spontanrapporteringen av läkemedelsbiverkningar. Vidare har verkets webbaserade information till förskrivare och allmänhet om biverkningar utökats.
Läkemedelsverket har också utrett biverkningsfrågorna i ett nationellt perspektiv och i EU-perspektiv med särskild tonvikt på hur verksamheten bör utformas i framtiden. Slutrapporten avseende den nationella bevakningen innehåller flera förslag. Läkemedelsverket kommer under 2004 och 2005 att värdera förslagen och implementera delar av dessa.