Herr talman! Vi skall nu behandla ett betänkande
som utgår från skrivelsen Ekologisk hållbarhet. Det är
en skrivelse som återkommer varje år. Här i riksdagen
har partierna valt litet olika strategi för hur skrivelsen
skall behandlas. För oss i Miljöpartiet är det fråga om
en mycket viktig skrivelse - ja, faktiskt en av de vik-
tigaste skrivelserna som kommer. Vi hade gärna sett
att fler partier än Miljöpartiet valde att behandla den
så seriöst att det också fanns synpunkter nedskrivna i
en motion. Miljöpartiet är tydligen det enda partiet i
riksdagen som anser att miljöfrågorna och skrivelsen
Ekologisk hållbarhet är så viktiga att det är värt att
lägga ned tid. Det har vi alltså gjort. Vi har väckt två
motioner.
Många av de frågor som tas upp i våra motioner är
sådant som återkommer i andra sammanhang. Vi har
ansett att det är så viktigt att poängtera vissa saker att
vi motionerat om dem i hopp om att regeringen tar till
sig våra synpunkter på ett konstruktivt sätt.
Vi har inte lagt fram någon reservation. I stället
har vi ett långt särskilt yttrande. En hel del av frågor-
na kommer ju upp igen. Jag skall helt kort redogöra
för en del av de problemområden som vi valt att lyfta
fram i vår motion och i vårt särskilda yttrande.
Vi i Sverige skall ju ställa om samhället till ett
ekologiskt hållbart samhälle. Det är en mycket stor
och svår uppgift som kommer att kräva mycket av
alla. Därför är det angeläget att se till att omställning-
en sker i så stort samförstånd som möjligt. Det gäller
att samverka här eftersom det är så mycket som måste
ändras. Därför anser vi att det kanske hade varit
lämpligt att regeringen lade fram den viktiga skrivel-
sen under en annan tid än under den allmänna mo-
tionstiden - det skulle ju kunna vara ett skäl till att
många partier valt att negligera skrivelsen.
För att lyckas med omställningen till ett ekologiskt
hållbart samhälle gäller det, menar vi, att lägga om
inte bara miljöpolitiken utan också den ekonomiska
politiken. Vidare gäller det att se till att alla beslut
som fattas analyseras utifrån viljan att skapa ett eko-
logiskt hållbart samhälle. Man måste fråga sig om
beslutet i fråga kommer att leda oss på vägen.
I dag befinner vi oss i ett samhälle som skulle
kunna kallas för kemikaliernas tidsålder. Vi hanterar
kemikalier som vi aldrig förr har gjort. Vi vet att
många av dem är giftiga. Många är toxiska och persis-
tenta och bryts inte ned. Vi vet också att gifter är
gifter, och gifter anrikas. De ändras. Vi vet t.ex. inte
hur många av de här kemikalierna samverkar i naturen
när de släpps ut tillsammans.
Det förs mycket diskussioner om kemikalier. I
början av 90-talet började Sveriges dåvarande rege-
ring och Birgitta Dahl att föra en kemikaliepolitik
som vi ansåg var intressant. Man började nämligen
fasa ut de giftigaste kemikalierna och säga att de inte
hör hemma i ett samhälle som man vill skall vara
ekologiskt hållbart. När det sedan var dags för EU-
inträdet hände ingenting mera. Då slutade man med
den offensiva linjen i den svenska kemikaliepolitiken.
Man slutade också att fasa ut kemikalier. Naturligtvis
kan vi se det här som en EU-anpassning. Detta med
att ett land fasar ut kemikalier strider ju faktiskt mot
principen om rörlighet för varor. Om en kemikalie är
godkänd i ett land är EU-principen att kemikalien
också skall kunna säljas i andra länder. Detta gör att
det blir mycket svårare för ett land att gå före i kemi-
kaliepolitiken.
Samtidigt talar många i dag om att det är dags att
fasa ut toxiska, svårnedbrytbara och bioackumuleran-
de ämnen, men ingenting händer. Vi i Miljöpartiet
menar att det är dags att återigen ta fart där vi någon
gång i början av 90-talet slutade. Det är dags att börja
fasa ut kemiska ämnen som vi inte vill ha. Inom EU
sägs det ju att vi har rätt att gå före och att vi har rätt
att använda den s.k. miljögarantin. Låt oss testa det!
Låt oss börja att fasa ut kemikalier som vi inte vill
ha. Är det så att EU anser att det är fel får vi testa
miljögarantin. Håller den är det bra, och då kan vi
fortsätta en offensiv politik. Håller den inte måste vi
verkligen se till att den blir förändrad så att vi har en
möjlighet att gå före.
I dagarna hålls ett stort seminarium om allergier.
Vi har kunnat läsa i tidningen både i går och i dag att
forskarna börjat spekulera i vilka orsakerna kan vara.
Om man jämför t.ex. Polen och Estland och deras
allergiförekomst med den svenska kan man se att det
skiljer ganska markant. Den frågan har jag tagit upp
många gånger i den här kammaren, så det är ingen
nyhet för er som sitter här i kammaren och lyssnar och
är med i jordbruksutskottet.
Man kan se att i de gamla öststaterna har man fort-
farande en allergiförekomst på runt 10 %, ungefär
som vi hade på 50-talet här i Sverige, medan vi här i
Sverige i vissa områden har en allergiförekomst hos
barn på nästan 50 %. Generellt säger man i dag att
förekomsten är 35 % rakt över Sverige. Vi kan också
se att vuxna människor blir allergiska, vilket de inte
blev förut.
Det spekuleras mycket i vad detta kan bero på. En
del säger att vi har för litet lactobaciller i mag-tarm-
kanalen. Vad det beror på vet man inte. En del säger
att små barn utsätts för för få infektioner och andra
säger att de utsätts för för många. Men de facto skadar
vi med vår levnadsstandard på något sätt immunför-
svaret på ett sådan sätt att barn blir allergiska. Natur-
ligtvis borde det vara någonting som vi uppmärk-
sammade och försökte rätta till, eftersom det är så
klart att det beror på miljön.
Det talas också mycket i Sverige i dag om att vi
skall bevara den biologiska mångfalden. I skrivelsen
står det som ett delmål att den biologiska mångfalden
har bevarats genom att naturligt förekommande arter
kan överleva i livskraftiga bestånd. Detta innebär att
bestånden av olika arter är tillräckligt stora för att
artens överlevnad skall vara säkrad.
I dag ser vi tyvärr en ganska negativ utveckling.
Vi kan se att det inte finns någon koppling mellan att
djurarter hamnar på Artdatabankens hotlista och åt-
gärder. Det sker i dag egentligen ingenting om det
visar sig att djurarter börjar gå tillbaka i antal. Det
finns många exempel på det. Det gäller t.ex. fågelar-
terna i jordbruket som minskar. Men vi kan se att vi
hotar många av dessa arter genom t.ex. skogsbruket.
Vi kan också se att det är jakt på en del arter som
faktiskt är hotade, och det är mycket märkligt. Det
skulle man kunna ändra fort.
Vi kan också se att många biotoper som är viktiga
för hotade arter är hotade. Försvinner livsmöjligheter-
na försvinner naturligtvis arterna. Det gäller t.ex.
vattendrag. Det börjar nu återigen diskuteras att byg-
ga ut de få kvarvarande älvarna. Man kan se att hotet
mot de små vattendragen består. Det gäller framför
allt efter den överenskommelse om energin som s, c
och v träffade i höstas.
Naturvårdsverket och också vi från Miljöpartiet
anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige.
Finns det möjlighet att förbättra effekten genom ny
teknik för de befintligt utbyggda älvarna är det natur-
ligtvis bra. Men de älvar och bäckar som finns kvar i
Sverige måste finnas kvar för framtiden om den bio-
logiska mångfald som finns där skall kunna räddas.
Vi kan också se att hotet mot de sista urskogarna
är mycket stort. I dag kan vi läsa i DN om en skog
nere på Västkusten som heter Svartådalen. Här har
staten ett dubbelt ansvar. Det är en mark som har ägts
av Assi Domän och sålts fast man vet att här finns
många hotade arter. Den nya ägaren vill nu avverka.
Miljöpartiet har begärt en särskild debatt om skogen.
Vi menar att det som sker i dag är akut. Vi har inte
fått till stånd den debatten här i riksdagen, vilket vi
beklagar.
Av Sveriges nästan 1 700 hotade arter är ungefär
1 600 beroende av skog. Det är då i första hand fråga
om den produktiva skogsmarken, inte impedimenten,
utan just den produktiva fina skogen. Vi menar att det
är hög tid att vidta åtgärder. I dag är så litet som
0,8 % av skogen nedanför skogsodlingsgränsen skyd-
dad. Det är en oerhört liten siffra.
Mindre än 5 % av Sveriges skogar i dag är vad
man kallar för ur- eller naturskogar. De måste skyddas
om dessa arter skall ha en chans, och det är bråttom.
Därför menar vi att regeringen borde inrätta vad man
kan kalla för interimistiska naturreservat på dessa
områden. Då får man tre år på sig att försöka plocka
fram de pengar som det tycks vara så svårt att plocka
fram.
I Miljöpartiets budget har vi varje år anslagit 500
miljoner extra utöver regeringens förslag för att kunna
rädda de sista ur- och naturskogarna. Det är interna-
tionellt mycket pinsamt att Sverige inte klarar det. Vi
har fått kritik från många håll mot det.
Det finns också anledning att titta på t.ex. marina
naturreservat och myrmarker, som också behöver
skyddas. Även här saknas medel. Man talar fortfaran-
de om att vi skall bevara den biologiska mångfalden.
Men bevarar man inte biotopen finns det ingen möj-
lighet.
Vi har också tagit upp en hel del andra frågor som
är viktiga. Vi menar t.ex. att förutsättningen för att vi
skall kunna komma vidare är att fundera på vad vår
ekonomi baseras på. Miljöpartiet vill ha en skatteväx-
ling. Vi vill höja miljöskatterna och sänka skatten på
arbete i första hand. Det borde vara fullt möjligt. Vi
har föreslagit en skatteväxling på 100 miljarder fram
till år 2010.
Vi vill att det som är ekologiskt långsiktigt håll-
bart också skall bli ekonomiskt både kort- och lång-
siktigt lönsamt. Vi menar att det egentligen är enda
möjligheten att få ett samhälle som blir ekologiskt
långsiktigt hållbart. Tyvärr kan vi se att förslaget har
begravts i en utredning, och sedan har det inte hänt så
mycket. En regering som talar mycket om ekologisk
hållbarhet måste också titta på ekonomin och hur vi
skall komma till rätta med den.
Vi menar också att utbildningen måste ge barn och
ungdomar den kunskap som behövs för att rätt kunna
värdera naturens lagar och värdesätta livets mångfald
och olika livsformer. Det gäller helt enkelt att skapa
det man förr kallade för vördnad för livet i ett bredare
ekologiskt perspektiv.
Vi tar också i motionen och i vårt särskilda yttran-
de mycket upp det Sverige gör i FN. Nu när Sverige
är medlem i säkerhetsrådet i FN är det dags att verkli-
gen lyfta miljöfrågorna. Vi anser att miljöfrågorna
och då framför allt vattenfrågorna borde bli en ståen-
de punkt på säkerhetsrådets dagordning. Det är också
något som har diskuterats flera gånger i den här kam-
maren. Det är någonting som vi tycker är oerhört
viktigt.
Vatten är vårt viktigaste livsmedel. Trots det hus-
hållas det mycket dåligt med vattnet i dag. Vi vet att
grundvattnet sjunker i många länder, som Indien och
Kina, och tjugo av världens länder har i dag akut
vattenbrist. På många ställen kan vi se att det finns
hotande konflikter just på grund av vattnet.
Vi menar också att handeln är högst väsentlig. Vi
måste börja kunna ställa miljökrav på handeln. Här är
ett område som vi säkert kommer att kunna återkom-
ma till och som är mycket viktigt.
I slutet på vår motion har vi som vi hade även för-
ra året OECD:s rekommendationer. Man har tittat på
hur vi bedriver vår miljöpolitik. Det har inte alltid
varit så positivt. Miljöpartiet har tittat på OECD:s
förslag till åtgärder och frågat: Bör vi åtgärda detta?
Tyvärr är den listan mycket negativ.
Vi har t.ex. i Sverige inte, vilket OECD rekom-
menderar, börjat hantera miljöeffekterna av det in-
tensiva jordbruket. Vi har inte försökt att minska
utsläppen av kadmium till Nordsjön och Östersjön. Vi
har inte prioriterat naturvården. Vi har inte skapat
marina naturreservat. Vi har inte försökt att integrera
större miljöhänsyn i jordbruket. Vi har inte försökt att
få i gång en effektiv övervakning för att minska ris-
kerna med kemiska bekämpningsmedel. Det är några
nedslag i den bilaga som vi i Miljöpartiet har lagt till
vårt särskilda yttrande.
Herr talman! Jag är medveten om att detta är en
fråga som återkommer. Jag har ingen reservation som
jag vill yrka bifall till.