Herr talman! Vi ska ha en lång och spännande debatt om en av de största utmaningar vi nu har i svenskt samhälle. Det handlar om att återfå ett fungerande rättsväsen. Vi ska diskutera utvecklingen lite närmare längre fram i debatten. Men jag tänkte passa på att fråga Helene Petersson om tillkännagivandena när det gäller de äldre. Det är två stycken i dag. Ni har insett att det ena är helt riktigt och svårt att reservera sig mot. Men jag är fortfarande förvånad över att ni inte tycker att just brott mot äldre ska prioriteras.
Vi ser alltmer organiserade ligor som tränger sig in hos äldre. De lurar sig in. De uppger att de är släktingar eller luras på annat sätt för att komma åt värdesaker, kontanter och smycken - sådant som har ett stort värde. Detta medför ofta ett stort trauma för de äldre. Det handlar inte bara om det som de har förlorat utan också om den otrygghet de känner efter detta. Många gånger leder det tyvärr till att de inte kan bo kvar i sitt hem på samma sätt som tidigare.
Det är allvarligt. Därför vill vi se åtgärder. Nu har Helene Petersson lagt ut texten lite grann i talarstolen. Men vi har med viss förvåning läst reservationen. Det hänvisas i och för sig till ett bra samarbete med pensionärsorganisationerna. Men pensionärsorganisationerna och de äldre själva lämnas med ansvaret att vidta de förebyggande åtgärderna. Vi ska vara väl medvetna om att den här informationen inte kommer att nå alla äldre. Det kan heller inte vara så att de äldre alltid ska stå för detta ansvar själva. På samma sätt hänvisar man till id-kapning. Men det är bara att skumma lite grann på ytan av problemet.
Därför måste jag, trots den uppräkning som finns, fråga Helene Petersson: Varför tar ni inte dessa brott på allvar? Hur många av dessa brott har lett till en fällande dom? Hur många gånger har utredningar lagts ned i ett tidigt skede?